Alt, Tenor, och Bas wore känd [1], och stämmorna i särskilta böcker utdelade [2], än tillkännagifwande åtta dagar förut, att, instundande helg, den eller de nummer, som uppgifwas, fyrstämmigt afsjungas. Sedan Alt- Tenor- och Bas-stämman äro öfwade till färdighet, och deras sång blifwit natur, äro dess ljud, med Psalmens ord förenade, lika närande för andakten, som melodien, hwilken dessutom, under stämmornas sång, oupphörligt tillkännagifwer sig för sinnet, jemte accordet med de öfriga stämmorna, till förstärkning af sångens inre förmåga att tala till sinnet och känslan. Dock, för den enstämmiga sångens enfald och egna behag, bör ej sång i stämmor för ofta anwändas. En fyrstämmig Psalm hwarje Söndag och twå eller tre wid större hödtider synes wara nog, wid sångens lyckligaste blomstring och det högsta. Dock är det egentligen melodiernas egen art, som i denna fråga har ordet.
- ↑ Basröstens omfång går ifrån djupa F till ettstrukna c; Tenorens från ostrukna c till ettstrukna a; Altens från ostrukna g till twåstrukna d; Soprans från ettstrukna c till twåstrukna g eller f.
- ↑ Dessa kunde, för de få psalmer, hwarom fråga är med ziffror tryckas i Psalmboken, utan att med mer än några skillingar öka dess pris. Om detta wore gjordt, så skulle, när man wille, fyrstämmig sång blifwa hörd, åtminstone i Kyrkorna af Hufwudstaden, der röster finnas till hundrade tal i hwar Församling, som förstå sången mer än tillräckligt för dessa enkla tongångar, hwilka wanligen icke öfwerstiga qwinten. Då skulle den antagna Choral-Boken, som nu för orgeln allena ofta förekommer mindre fyllig och rik, blifwa känd och skattad efter sitt werkliga och obestrideliga wärde. Om en sådan rättwisa wederfors Guds ofta så djupt försmådda hus, skulle sången från Orgelwerket icke accompagneras med för starkt andrag, som öfwerröstade eller nedtystade den. Orgelns bestämmelse wid sång i stämmor blir hufwudsakligen endast den att hålla de sjungande i tonen.
