Sida:Psalmodikon.pdf/263

225

Sång från taflan.

När en Psalm skall sjungas, upptecknas den af underwisare från boken, utan ord, hwilket fordrar så liten tid, att den ej förtjenar beräkning. För säkerhets skull bör uppteckningen collationeras. Under sången utpekar underwisaren hwarje ziffra, och så, att han med pekkäppen äfwen utmärker takten.

Förr än Psalmen sjunges, hwilket i början, och till dess melodien är fäst i minnet, bör ske med ziffror, ej med ord ^[1], genomsjunges först skalan för den tonart, hwarur Psalmen går, och som dess företeckning utwisar; sedan samma skalas tetrachorder, i den ordning, som här

nedanföre med hwarje skala finnes utförd; derefter Psal-

29

↑ Det wore mot ändamålet att sjunga orden, när meningen är att lära tonskriftens bokstaf. Men här finnes ett skäl af helig wigt. Man bör nemligen, så mycket möjligt, undwika att nyttja andaktsord wid blott mechaniska öfningar, helst deras swaghetstillstånd, innan färdighet är wunnen. Erfarenheten betygar, att de derunder profaneras. De blifwa wäl de samma i sig sjelfwa, men det swaga menniskosinnet förstämmes att akta dem ringa. Den rätta sången af en Psalm är ej fulländad blott med den yttre skickligheten, röstens behaglighet och säkerhet m. m. Detta är wäl kroppen, men själen och wäsendet är andens och sinnets upplyftelse i werklig andakt och dyrkan. Man ser häraf, i förbigående sagt, att föresjungarens kall i församlingen ej är så lågt, som det af wår swaga tro och ordning och lika swaga förstånd befinnes nedsatt, så wäl i anseende, som wilkor. Det är, rätt fattadt och skött, ett werkligt Presta-ämbete, och ett bland de ädlaste, närmast altaret. Att så är wittnar än i dag, för blinda ögon och tillslutna hjertan, den nu mera i alla Kyrkor tomma plats, som kallas Choret. Dess åliggande är att wårda rökoffret, den heliga Psalmen, wälja, fostra och anföra choren, som alltid skulle finnas i hwarje Kyrka, och som, i rätt christligt sinne förstådd och skött, ej kostade en penning; att anföra församlingen till sen sång, det Amen och Halleluja, som är dess genswar och pligt, och lära dess medlemmar, från deras späda år, sången och hwad sång med andakt will säga, samt låta dem af föresjungarens egen stämma höra och förnimma hwad Guds werkliga lof är och innebär. Derföre intog sångaren i det heliga Templet en hög plats ibland Leviterna, och David och Salomo egnade åt deras ordning det ömaste af sin wåd om allt Guds hus.

[1] Det wore mot ändamålet att sjunga orden, när meningen är att lära tonskriftens bokstaf. Men här finnes ett skäl af helig wigt. Man bör nemligen, så mycket möjligt, undwika att nyttja andaktsord wid blott mechaniska öfningar, helst deras swaghetstillstånd, innan färdighet är wunnen. Erfarenheten betygar, att de derunder profaneras. De blifwa wäl de samma i sig sjelfwa, men det swaga menniskosinnet förstämmes att akta dem ringa. Den rätta sången af en Psalm är ej fulländad blott med den yttre skickligheten, röstens behaglighet och säkerhet m. m. Detta är wäl kroppen, men själen och wäsendet är andens och sinnets upplyftelse i werklig andakt och dyrkan. Man ser häraf, i förbigående sagt, att föresjungarens kall i församlingen ej är så lågt, som det af wår swaga tro och ordning och lika swaga förstånd befinnes nedsatt, så wäl i anseende, som wilkor. Det är, rätt fattadt och skött, ett werkligt Presta-ämbete, och ett bland de ädlaste, närmast altaret. Att så är wittnar än i dag, för blinda ögon och tillslutna hjertan, den nu mera i alla Kyrkor tomma plats, som kallas Choret. Dess åliggande är att wårda rökoffret, den heliga Psalmen, wälja, fostra och anföra choren, som alltid skulle finnas i hwarje Kyrka, och som, i rätt christligt sinne förstådd och skött, ej kostade en penning; att anföra församlingen till sen sång, det Amen och Halleluja, som är dess genswar och pligt, och lära dess medlemmar, från deras späda år, sången och hwad sång med andakt will säga, samt låta dem af föresjungarens egen stämma höra och förnimma hwad Guds werkliga lof är och innebär. Derföre intog sångaren i det heliga Templet en hög plats ibland Leviterna, och David och Salomo egnade åt deras ordning det ömaste af sin wåd om allt Guds hus.

[1]