för betraktelsen – och allt är förändradt och ett annat. Sedan ock wår nya Psalmbok bibehållit 200 nummer af den äldre, hwilken motsägelse kunde wara större, än den att utesluta melodierna? Sådant låter sig icke ens werkställas utan fullkomlig oreda.
Under en tid af mer än tjugu år, som det warit mig förunnadt att då och då umgås med grundlige wetenskapsmän i musiken, har jag, med stigande aktning för konsten såsom wetenskap, anmärkt och bewarat i kär åminnelse den lyckliga sällsamheten, att de alla, ehuru i wissa delar af skarpt motsatta tänkesätt om theorien för fornpsalmens harmoniska behandling, dock utan undantag warit ense om att högt wärdera den. Men allmänna inbillningen ställer oss, i musikaliskt hänseende, i samma belägenhet, som Phocion fordom befann sig i militairiskt, i en här af idel Generaler. Man förblandar wirtuosen och wetenskapsmannen, och tilltror den förre de egenskaper, som endast den sednare besitter och kan besitta. Så uppkommer en skara af gällande auctoriteter, hwilkas hela känsla och tänkesätt införlifwat sig med en motsats af kyrkosången, och denna, hwars sinne är andligt, blir bedömd efter samma grunder, som den werldsliga. Att den då icke blir mycket wärd, förlorar sin aktning och måste uthärda försök af reformer och omskapningar, sådant kan nu icke mer undwikas. Det måste hända i de länder, hwarest profana musiken har en wäl öfwad och fulltalig här till sin tjenst, men Tempelsången ingen, utom cantorn, organisten och en okunnig församling.
Virtuosen är icke, såsom sådan, wetenskapsman, och behöfwer icke wara det, lika litet, som wetenskapsmannen behöfwer att wara virtuos, De lefwa gemensamt för konsten, men skära hwar sin lager, i samma förhållande, som skådespelaren och författaren. Och hwad äro i allmänhet virtuosers compositioner? Till det mesta, idel tillfällighetsstycken, satte för dem sjelfwe att derigenom ådagalägga och härliggöra öfwermåttet af sin färdighet. Hwad konsten på detta författarskap lider, och den förstämning till tycke för galanteriet och lindanseriet, som det inger allmänheten, till betänklig fara för sedlighetens inre grund i folkets sinne och lynne, kan icke nog bekla-
