12
MINERVA
(uppresande sig med möda).
Ack, mitt barn! hvad du är lycklig, som ej behöfver släpa med en sådan fetma som jag! Du är mager och lätt på foten, besvärar dig aldrig med vigtigare saker, utan flaxar, vig som en läderlapp, i din ostörda skymning; då jag deremot, styrd af mitt allsmäktiga öde, måste framlunka på den förelagda stråten, utan att kunna eller våga göra det minsta sidosprång, af fruktan att på något sätt skada den tunga och från mig oskiljaktiga börda, jag måste bära! Hvad kräftgången beträffar, kan jag försäkra dig att en sådan ej är tänkbar i min ställning.
FREJA.
Jag måste tillstå ätt jag aldrig förut hört Tant beklaga sig öfver någon börda; men flera gånger har jag med egna ögon sett att Tant, lättare än mången annan, simmar öfver djupet. Detta härleder sig kanske deraf, att allt fett flyter ofvanpå?
MINERVA.
Jag råder dig, min bästa Freja, att icke göra mig till en brynsten för dina qvickheter!
FREJA.
Om förlåtelse! Tant tycktes vilja komplimentera mig för min magerhet, hvarföre jag ej heller ansåg det vara ur vägen ge svar på tal;
