(Münchhausen kryper in i skafferiet, med indragen mage,
krumbugtande rygg och slätkammadt hufvud, hvilande på
en trefärgad spännhalsduk, med veritabel amerikansk svinborst uti.)
MINERVA
(sätter glasögonen på nä- san och sig sjelf på soffan).
Nå, välkommen min kära Münchhausen! Hur står det till hemma? — Det gör mig ondt att hafva narrat dig hit från dina hjelphustrur, hvilka i närvarande omständigheter svårligen torde kunna umbära ditt sällskap. Det der Bihanget var en ledsam sak; men hur många gånger har jag icke sagt dig att ”krukan går så länge efter vatten, tills hon går sönder?”
MÜNCHHAUSEN
(bockar sig med
mycken smidighet).
Tant behöfver icke oroa sig så mycket öfver mig och mina hjelphustrur. Om Tant tror att det der rys-, fas- och förskräckliga Bihanget skall skada oss i våra prenumeranters ögon, så bedrager sig Tant på det högsta; tvertom, erbjuder det oss något nytt, hvarmed vi få göra oss roliga. Striden blir för Publiken af allt för muntert intresse, för att med likgiltighet kunna lemnas ur sigte, och i följd deraf kommer vår Tidning att mer vinna än förlora derpå. Hvad ordspråket om krukan anbelangar, får jag försäkra att, innan hon spricker, kom-
