dan den har en serdeles förmåga att, förmedelst det ondas utdrifvande, förvandla den halaste yta i den gröfsta bark och bortjaga det hvita sminket från den svarta grundfärgen. Kan du icke nu gissa till namnet?
MÜNCHHAUSEN
(förundrad).
Det är i sanning bra svårt! Den af Tant så mycket beprisade Miguelitiska surkåln har visserligen en och annan egenskap som kan träffa in på Tants grumliga kraftsoppa; men det kan väl icke vara den?
MINERVA
(gnuggande med mycken
förnöjelse sina tjocka händer).
Ingalunda, min kära Münchhausen! Ingredienserna äro af långt enklare natur; har du aldrig hört talas om en gröt med påkolja[1] och risgryn uti?
MÜNCHHAUSEN
(bleknar).
Det kan väl icke vara stryk, Tant menar!
MINERVA.
Rätt gissadt, min gosse! Det var verkligen första gången du förmådde uppfatta halfqväden
- ↑ Författaren medgifver visserligen att ordet påkolja, betraktadt både från dess ideela och reela sida, låter något grofkornigt; men det har för mycken teater-effekt och innebär i sig för mycken eftertrycklighet för att kunna förbigås.
