42
genom de stridande för att bestorma Storhertigens vagn. Storhertigen slungar hastigt ett pund snus i ögonen på Argus; pundet tränger in i hufvudet, hvarvid den stackars Argus förlorar balansen och börjar trafva kring på händerna, med hufvudet släpande på jorden. Ärligheten bestiger raskt ångvagnen, men får i detsamma hela Civil-Statens Pensions-Kassa i pannan, så att han tumlar baklänges mot vagnsstången. Icke förlorande modet vid denna motgång, rusar han ånyo upp, men får lika hastigt en otäck kyss, som på nytt dekontenanserar honom. Utom sig af förtviflan, rycker han nu till sig smörjburken från den storhertigliga vagnen, och slungar den af alla krafter i ansigtet på Storhertigen. Tillsmord och för ögonblicket något konfunderad af sin egen smörja, släpper nu Storhertigen ut alla sina ångor på Ärligheten, så att han mister synen och börjar hugga i vädret, och skulle troligtvis aldrig kommit ur molnet, så framt han icke blifvit räddad af det flammande A, som med fyra spaltar skyndat till hjelp. Ett behagligt månljus förskingrar nu ångdimmorna, så att man tydligen kan se hur Ärligheten och Storhertigen nappa hvarandra i håret och spela rouge et noir i den ursinnigaste passion. — Dagbladet begagnar sin qvickhet i fötterna och springer sin väg — och Statstidningen, som försöker titta fram från sitt gömställe, får i synen en utsliten peruk och kryper tillbaka igen. Stridens utgång är oviss.
Hastigt börjar åskan gå. — Striden upphör. — Ett stort moln rullar ner på teatern, hvarutur framträder en förfärlig gestalt, med flere tusende hufvuden och armar.)
ALLA TIDNINGARNE
(störtande på näsan).
Nåd, nåd! store Publik!
PUBLIKEN
(med stark, genomträngande röst).
Hvad är det för ett oväsende J fören här, edra slynglar! Hafven J ingenting annat att göra, än ligga i lufven på hvarandra från mor-
