Det är lika öfligt som behöfligt för en författare att dedicera sitt opus, antingen till någon utmärkt fysisk eller moralisk person; ty han vet då att det åtminstone finnes någon, under hvars rockskjört han kan gömma sig — någon, hvars tunga försvarar honom, när Recensenterne och opinionen sönderstycka hans verk. Dessutom ligger det något så utomordentligt skönt i att se ett belagradt och isynnerhet ett behjelmadt namn stråla på första bladet af en skrift. Kanhända är detta en svaghet; men ofta nog kan sjelfva skriftens svaghet döljas deruti. — Författaren till denna lilla teaterpjes ämnade i förstone dedicera den till Publiken; men då Publiken sjelf kom att deruti spela «en betydlig hufvudroll, öfvergaf han genast denna tanke. Sedermera funderade han på Publicisterne, för att derigenom kunna tillsmyga sig någon fördelaktig recension; men äfven denna fundering gick öfver ända, och hvarföre? — jo af alldeles motsatt skäl, det nemligen att Publicisterne deruti spelade för dåliga hufvudroller. — Författaren, som långt för detta öfvergifvit tanken på att blifva, om också blott Vaktmästare i de nios Kollegium, men aldrig förmått blifva qvitt drömmen om en plats ibland de Aderton, började nu spekulera på Svenska Akademien, för att åtkomma några dukater till tryckningskostnaderna; men då han,
