4
vid närmare skärskådande, fann att Svenska Akademien, oaktadt sin teatraliska fallenhet, likväl aldrig belönat andra än sina egna pjeser, gaf han äfven detta beslut på båten. Nu återstod visserligen för honom en väldig skara gubbar och gummor; men olyckligtvis hade han en och annan gång låtit peruker och andra lösa effekter framträda såsom hufvudsakliga attributer till sceneriet; hvarföre också denna hans plan tog ett snöpligt slut. Bekymret öfver alla dessa i luften försvunna spekulationer förmörkade för honom utsigten af en lycklig framgång — då hastigt ett stort ljus uppgick för hans ögon, och detta var — den Kongl. Stora Teatern. Van att på de senare åren aldrig behjerta dess angelägenheter, hade författaren äfven nu alldeles bortglömt dem. — Denna glömska kom honom väl till pass; ty i omvändt förhållande hade han äfven denna gången blifvit jäfvig. Då nu författaren icke vill hafva något att beställa med den egentliga teaterkroppen, som, tagen från hvilken sida som helst, — den artistiska eller ekonomiska — presenterar sig lika inskränkt och mager, vänder han sig derföre till sjelfva hufvudet, såsom varande mera vidlyftigt och mulligt — till Direktionen sjelf.
Vidtberömde och konstförfarne Direktion!
Då jag tager mig friheten till Direktionen dedicera detta lilla teaterstycke, är det visserligen icke i den tanken att se det framställas på Kongl. Stora Teatern. Jag skulle aldrig vilja utsätta Direktionen för den vanliga och obehagliga förlä-
