64
Minerva och Freja, de såta vännerna,
hafva fått en såkallad tidningsräfst i sina
hufvuden. Undras likväl billigt, hvart deras egna
värda personligheter, i dylikt fall, skola taga
vägen; så framt det ej går som man spått: att de
sjelfva, innan nästa Riksdag, redan äro borträfsade.
Journalen, som ganska öfverflödigt kom att slinka med i Pjesen, lärer långt för detta lagt sina ögon tillhopa, utan att, lik Argus, äga något hopp om uppståndelsen.
Granskaren röker än; men det tyckes som vore veken i denna dank redan utbrunnen, och att det blott är oset deraf, som ännu sticker i näsan.
En sig såkallande National-Tidning framträdde på rännare-banan; men försvann, efter att åt dess förmente utgifvare, en Herr Gruhl, hafva förvärfvat ett till namnet passande rimslut.
Ett Litteratur-Blad, som icke längre trifdes bland Upsala Litteratur-Förenings dammande och flammande, gnistrande och flistrande Folianter, har nyligen börjat fläkta frisk luft kring Publicitetens qvalmiga slätter. — Ingen Fyris-älta — inga Devouements-chörer mer! — Bort derföre med er, J Kolare- och Skärsliparegossar! ty nu blir det ”ord och inga visor!”
Detta lilla tillägg trodde sig Författaren böra göra, öfvertygad, att den som orkar med laxen, icke försmår löken, äfven om den icke skulle vara en purjolök.
— — den 17 Februari 1838.
