VI
än sitt eget, och att han derför var särdeles lämplig att spela rollen af en hårdhjertad och hånleende frestare.
Ur denna synpunkt betraktad, tyckes Göthes uppfattning af Mephistopheles’ karakter, i denne skalds märkvärdiga skådespel Faust, riktigare än den föreställning Byron och äfven Milton bildat sig om denne menniskans arf-fiende. De båda sistnämnde stora författarne hafva nämligen i hans okufliga motstånd mot sjelfva allmakten och i hans stolta förakt för lidandet gifvit det ondas upphofsman något, som upplyfter och förädlar hans ondskefullhet och som förledt Burns och flere andra att anse honom såsom hjelten i det Förlorade Paradiset. Den store tyske skalden har deremot gjort den lede frestaren till en varelse, som, för öfrigt utan alla passioner, endast tyckes hafva varit till för att genom sin intalningsförmåga öka massan af moraliskt ondt och som genom sina förförelser framkallar dessa slumrande passioner, som eljest skulle tillåtit den menniska, som var föremålet för den onda andens bearbetningar, att i lugn framlefva sima dagar. Derför är Mephistopheles, liksom Ludvig XI, begåfvad med denna bitande qvickhet, som oupphörligt användes att underkänna och nedsätta hvarje handling, hvars följder ej omedelbart leda till sjelfförnöjelse.
Äfven en författare, som endast skrifver för att roa, torde det vara förunnadt att för ett ögonblick anslå en allvarligare ton för att uttala en förkastelsedom öfver all politik, vare sig af en offentlig eller mera enskild natur, den der stöder sig på Macchiavels grundsatser eller Ludvig XI:s handlingssätt.
Denne furstes grymheter, meneder och misstänksamhet godtgjordes icke, utan blefvo snarare mera afskyvärda genom den råa och förnedrande vidskepelse han hängaf sig åt. Den helgondyrkan, han gjorde så mycket väsen af, härflöt af samma dåliga bevekelsegrunder som de af hvilka en underordnad tjensteman låter leda sig, då han, medelst frikostiga skänker till dem hvilka det åligger att vaka öfver hans uppförande, söker dölja eller nedmuta ansvaret för de underslef, hvartill han vet sig skyldig.
Med en fullkomlig samvetslöshet förenade Ludvig XI en stor naturlig karaktersfasthet och skarpsinnighet jemte ett, i förhållande till det tidehvarf hvari han lefde, till