SJETTE KAPITLET.
Ziguenarne.
Så ilande, så smilande
Han sjungande framskred.
Och svängde kring, uti en ring
Allt under galgens träd.
Gammal sång.
en uppfostran, Quentin Durward fått, var ej
af beskaffenhet att mildra hjertat eller
förbättra de moraliska känslorna. Liksom hela
hans familj hade han blifvit lärd att betrakta
jagten som ett nöje och kriget som den enda allvarliga
sysselsättningen, samt att anse såsom den förnämsta
pligt i lifvet att ståndaktigt fördraga och grymt hämnas
anfallen af de feodal-fiender, hvilka till slut nästan i grund
utrotat hans ätt. Emellertid blandade sig likväl i dessa
fejder en anda af rå ridderlighet och belefvenhet, som
mildrade deras grymhet, så att deras enda rättvisa, hämden,
alltid utöfvades med något afseende på mensklighet och
ädelmod. Den vördnadsvärda, gamla munkens lärdomar,
som under sjukdom och motgångar kanske slagit bättre
rötter, än de skulle gjort under helsa och medgång, hade
likväl gifvit unga Durward en ännu vidsträcktare insigt i
mensklighetens pligter mot andra, och då man besinnar
tidehvarfvets okunnighet, den allmänt herskande
förkärleken för krigslifvet, och det sätt, hvarpå han blifvit
uppfostrad, så uppfattade ynglingen riktigare, än som på den
tiden var vanligt, de moraliska pligter, som ålågo hans
ställning i verlden.
Det var med en känsla af förlägenhet och besviket hopp som han öfvertänkte sitt samtal med morbrodern.
