soldat, förhärdad, sjelfvisk och trångbröstad, verksam och djerf när det gälde hans tjenst, men erkännande få saker derutöfver, utom iakttagandet af en yttre tanklös andakt, emellanåt aflöst genom en utsväfning tillsammans med brodern Bonifacius, hans kamrat och biktfader. Hade hans natur-anlag blott varit af en mera omfattande karakter, skulle han säkert blifvit befordrad till något vigtigt befäl; ty konungen, som personligen kände hvarje soldat i sin lifvakt, litade mycket på Balafrés mod och trohet, och dessutom var skotten antingen nog klok eller nog slug att fullkomligt uppfatta och skickligt foga sig efter denne furstes egenheter. Men detta oaktadt voro hans talanger alltför inskränkta, för att han gerna kunnat uppstiga till någon högre värdighet, så att Balafré, fastän Ludvig vid många tillfällen gaf honom personliga vedermälen af sin ynnest, likväl förblef en simpel bågskytt vid skotska gardet.
Utan att fullt klart uppfatta sin onkels karakter, kände Quentin sig likväl sårad af den likgiltighet, hvarmed han åhört utrotandet af hela svågerns familj, och kunde dessutom ej låta bli att förundra sig öfver, att en så nära slägting ej erbjudit honom biståndet af sin börs, hvilket han varit nödtvungen att rent af begära af honom, om ej mäster Pierres frikostighet varit. Han gjorde likväl sin morbror orätt, då han tillskref girighet denna brist på uppmärksamhet för hans sannolika behof; ty som han ej för tillfället var i behof af några penningar, hade det ej fallit Balafré in att hans systerson kunde befinna sig i trångmål; eljest ansåg han en nära slägting för en så nära del af sig sjelf, att han nog sörjt lika väl för den lefvande systersonens bästa, som han sökt göra det för sin aflidne systers och hennes mans. Men bevekelsegrunden till denna försumlighet måtte hafva varit hvilken som helst, så var den likväl föga tillfredsställande för unge Durward, och han önskade mer än en gång att han tagit tjenst hos hertigen af Burgund, innan han grälat med hans skogvaktare. »Hvad mitt öde än må blifvit», tänkte han för sig sjelf, »skulle jag likväl alltid kunna trösta mig med, att jag i värsta fall hade ett godt ryggstöd i min morbror; men nu har jag sett honom och måste med bedröfvelse tillstå, att jag funnit mer hjelpsamhet hos en vildt främmande köpman än hos min egen mors bror,
