70
han kommit på något afstånd, och sände efter honom några rop och förbannelser, hvilka de gåfvo eftertryck medelst ett stenregn, men på ett sådant afstånd, att det föga eller intet skadade föremålet för deras missnöje. Medan Quentin derefter fortsatte sin gång, började han i sim ordning tänka, att han antingen låge under någon förtrollning, eller också att folket i Touraine vore det dummaste, råaste och ovänligaste i hela Frankrike. Nästa tilldragelse, hvartill han blef vittne, bidrog ej heller till att mildra detta omdöme.
På en liten kulle, som höjde sig öfver den strida och vackra Cher-floden, rakt framför den väg han gick, stodo tre stora kastanje-träd. så ordnade tillsammans, att de bildade en i ögonen fallande grupp, och utmed dem stodo tre eller fyra bönder, orörliga, med uppåt riktade ögon, synbarligen betraktande något föremål bland grenarne på det dem närmast stående trädet. Ungdomens eftertanke är sällan nog djup, för att ej lika lätt gifva vika för den minsta ingifvelse af nyfikenhet som en handen undfallen kiselsten krusar ytan på en klar vattenspegel. Quentin påskyndade sina steg, och hann tids nog uppför höjden för att blifva vittne till det ohyggliga skådespel, som ådrog sig böndernas uppmärksamhet och som var ingenting mindre än en karl, som hängde på en af grenarne och vred sig i de sista dödsryckningarna.
»Hvarför skär ni inte ned honom?» sade den unga skotten, hvars hand var lika redebogen att bistå en nödstäld som att försvåra sin egen heder, då han ansåg den angripen.
En af bönderne vände mot honom ett öga, hvarifrån fruktan hade bannlyst hvarje annat uttryck, och ett ansigte, blekt som lärft, och pekade på ett i trädets bark inskuret märke, som hade en svag likhet med en lilja. Durward, som hvarken förstod eller fäste något afseende vid betydelsen af denna symbol, sprang lätt som ett lo upp i trädet, framdrog ur sin väska hvarje högländares eller jägares oumbärliga följeslagare, sin trogna skene dhu[1], och ropande till dem som stodo nedanför att med sina händer mottaga kroppen, afskar han repet inom en minut sedan han varseblifvit att ingen tid var att förlora.
- ↑ Ett slags knif som fordomdags var mycket i bruk bland högländarne, hvilka sällan reste utan detta farliga vapen.
