Sida:Quentin Durward 1877.djvu/114

Den här sidan har korrekturlästs

72

seblifva sig vara omringad af en hop karlar och qvinnor af ett besynnerligt och främmande utseende, innan han fann sig häftigt gripen i båda armarna, och en blottad knif riktad emot sin hals.

»Eblis’ bleke slaf!» sade en man på bruten franska, »vill du plundra den du mördat? Men nu ha vi dig — och du skall plikta derför.»

I detsamma dessa ord uttalades, blänkte knifvar emot honom från alla sidor, och de af vrede förvridna ansigten, som stirrade mot honom från alla sidor, liknade vargars, som äro färdiga att störta sig på sitt rof.

Den unga skotten förlorade likväl ej ett ögonblick fattningen. »Hvad är er mening, go’ vänner?» sade han; »är det här er väns kropp, så har jag af ren menniskokärlek nyss skurit ned honom, och ni gör bättre, om ni söker återfå honom till lifs, än att misshandla en oskyldig främling, hvilken han har att tacka för möjligheten af sin räddning.»

Qvinnorna hade emellertid tagit hand om den döda kroppen och fortsatte de af Durward redan använda försöken att återkalla lifsverksamheten, ehuru med lika dålig påföljd, hvarför de afstodo från sina fruktlösa bemödanden och öfverlemnade sig åt alla utbrotten af en österländsk sorg, i det qvinnorna upphäfde höga klagorop och afsleto sitt långa, svarta hår, samt karlarne refvo sina kläder och strödde stoft på sina hufvuden. Efter hand blefvo de så fördjupade i dessa sorg-ceremonier, att de ej längre gåfvo akt på Durward, om hvars oskuld omständigheterna sannolikt öfvertygat dem. Det hade visserligen nu varit klokast, om han lemnat dessa vilda menniskor att sköta sig sjelfva, men han hade blifvit uppfödd i ett nästan förmätet förakt för faran och erfor all en ungdomlig nyfikenhets ifver.

Både den manliga och qvinliga delen af denna besynnerliga församling buro turbaner och tocquer, som mer liknade hans egen mössa, än de hattar som vanligen brukades i Frankrike. Flere af männen hade svart, krusigt skägg, och alla hade de en nästan afrikanskt mörk ansigtshy. En eller två, som tycktes vara deras höfdingar, hade några silfverprydnader kring halsen och i öronen, och buro ly-