sande, gula, skarlakansröda eller ljusgröna skärp; men ben och armar voro bara, och hela truppen hade ett uselt och snuskigt utseende. Durward kunde ej hos dem varseblifva några andra vapen, än de långa knifvar, hvarmed de kort förut hotat honom, och en slags kort kroksabel eller moriskt svärd, som bars af ett ung man med ett lifligt utseende, hvilken öfverträffade de öfriga i de öfverdrifna uttrycken af sin sorg och tycktes deri blanda hotelser om hämd, i det han esomoftast förde handen till sabelfästet.
Anblicken af den tjutande och förvirrade gruppen var så olikt allt hvad Quentin förut sett i den vägen, att han nästan var färdig att taga dem för en hop saracener, dessa »hedniska hundar», som, i alla de romanser han hört eller läst, alltid voro fiender till ädla riddare och kristliga monarker, och han ärnade just aflägsna sig från ett så farligt grannskap, då ett häst-traf hördes, och de förmenta saracenerna som lyft sin kamrats döda kropp på sina axlar, i detsamma anföllos af en afdelning franska soldater.
Detta oväntade uppträdande förvandlade de sörjandes afmätta klagolåt i förvirrade rop af förskräckelse. Liket kastades på ögonblicket till marken, och de som omgåfvo det visade en beundransvärd förmåga att under hästbukarne undkomma lansspetsarne, hvilka riktades emot dem under utropen: »ned med de fördömda hedniska tjufvarne! Tag fast och döda dem! Bind de vilda bestarne! Spetsa dem som vargar!»
Dessa rop beledsagades af motsvarande våldsamheter, men flyktingarne voro så viga, och terrängen genom snår och buskar så oländig för hästfolket, att endast två blefvo kastade till marken och tillfångatagna, af hvilka den ena var den unga mannen med sabeln, som likväl först gjorde något motstånd. Quentin, hvilken ödet vid den tiden tycktes utvalt till sin skott-tafla, greps i detsamma af soldaferna, och hans händer bakbundos trots alla föreställningar, vid hvilken operation de som gripit honom ådagalade en skicklighet och snabbhet, som bevisade att de ingalunda voro nylärlingar i förrättandet af polistjenst.
Quentin blickade med oro efter anföraren för ryttarskaran, af hvilken han hoppades erhålla sin frihet, men då han i denne igenkände mäster Pierres tystlåtne och under lugg blickande följeslagare, visste han ej rätt om
