fossens vakt samt ryckte af honom hans hillebard, sägande: »kom nu hit om ni vågar!»
De båda bödlarne hviskade sinsemellan.
»Rid du efter general-profossen», sade Trois-Eschelles, »så skall jag söka qvarhålla dem här, om jag kan. Till vapen, soldater vid profossens vakt!»
Petit-André steg till häst och red bort, medan de andra af profossens följe på Trois-Eschelles befallning uppstälde sig i slagordning med sådan skyndsamhet, att de under förvirringen läto de andra båda fångarne undkomma. Möjligen voro de ej heller särdeles angelägna att qvarhålla dem, ty de hade på senare tider blifvit mättade med sådana uslingars blod, och liksom andra vilddjur hade de genom de oupphörliga afrättningarna blifvit ledsna vid slagtandet; men de undskylde sig med, att de trott sig ögonblickligen kallade till Trois-Eschelles försvar; ty emellan de skotska bågskyttarne och general-profossens vakt rådde en viss afundsjuka, hvilken ofta utbröt i öppet slagsmål.
»Vi äro starka nog att piska upp de der nackstyfva skottarne två gånger om, i fall ni så för godt finner», sade en af soldaterna till Trois-Eschelles.
Men denne försigtige tjensteman gaf soldaten ett tecken att hålla sig stilla och vände sig med mycken höflighet till bågskytten: »sannerligen, herre, är det inte en svår förolämpning emot general-profossen, att ni fördristar er att hämma den kungliga rättvisans gång, hvars verkställighet blifvit honom vederbörligen och lagligen uppdragen, och det är äfven orätt handladt mot mig, som är i rättmätig besittning af min förbrytare; ej heller är det någon synnerlig välgerning mot ynglingen sjelf, då man besinnar, att väl femtio tillfällen kunna inträffa att hänga honom, utan att han är så väl förberedd, som före er obetänksamma mellankomst.»
»Om min unga landsman är af den tanke, att jag gjort orätt mot honom, så skall jag utan vidare invändning genast återlemna honom i er vård», sade skotten leende.
»Nej nej! — för himmelns skull, nej!» utropade Quentin. »Hellre må ni afhugga mitt hufvud med ert långa
