82
»Och hängda vill vi inte bli af någon annan än Sandie Wilson, vår egen gamla profoss», sade Lindesay.
»Det vore ett rent bedrägeri mot Sandie. om vi afstode hans rätt åt någon annan», sade Balafré, »och Sandie är så hederlig karl, som trots någon, som gjort rännsnara af ett rep. Om jag sjelf skulle hängas, så skulle ingen annan få knyta halsbandet om min hals».
»Men hör då», sade general-profossen, »den här unge karlen tillhör ju inte er och kan således ej göra anspråk på hvad ni kallar era privilegier».
»Jag skulle just vilja se den i synen, som vågar förneka hvad vi kalla våra privilegier», sade Cunningham.
»Vi tåla ej, att de dragas i tvifvelsmål!» utropade alla bågskyttarne.
»Ni ä' ju inte vid era sinnens bruk, go herrar!» sade Tristan l'Hermite. »Det är ju ingen som bestrider era privilegier, men ynglingen der är ju ingen af de era».
»Han är min systerson», sade Balafré med triumferande blick.
»Men derför ingen bågskytt vid lifvakten, skulle jag tro», genmälte Tristan l'Hermite.
Bågskyttarne sågo något tveksamt på hvarandra.
»Stå på dig, kamrat», hviskade Cunningham till Balafré, »säg att han är inskrifven bland oss».
»S:t Martin, du säger något, min redlige landsman!» svarade Lesly, och, höjande rösten, svor han på, att han samma dag låtit införa sin slägtinge i rullorna såsom en af hans följe.
Denna förklaring var ett afgörande argument.
»Godt, mine herrar», sade Tristan, som kände konungens skuggrädsla för att någon missbelåtenhet skulle insmyga sig bland hans lifvakt; »efter er egen utsago känner ni era privilegier, och det tillkommer ej mig att söka gräl med konungens vakt, då jag kan undvika det. Men jag vill likväl anmäla saken till konungens eget afgörande, och jag vill blott göra er uppmärksamma på att, då jag gör det, handlar jag kanske mildare, än min pligt medgifver».
Med dessa ord satte han sin trupp i rörelse, medan bågskyttarne qvarstannade på stället, för att i hast rådslå om, hvad närmast vore att göra.
