visade Ludvig äfven vid valet af sina gunstlingar och ministrar, hvilka han utvalde bland dräggen af folket, och ehuru detta kunde vara icke allenast ursäktligt, utan äfven förtjenstfullt, der monarkens maktspråk befordrade obemärkt snille, eller bragte i dagen anspråkslös duglighet, gestaltade sig förhållandet dock helt annorlunda, då konungen till sina förnämste medhjelpare tog män sådana som Tristan I'Hermite, hans polischef, och det var uppenbart att en sådan furste icke kunde vara hvad hans ättling Frans I så fint benämnde sig sjelf, »den förste adelsmannen i mitt rike».
Icke heller voro Ludvigs ord och gerningar i det enskilda eller offentliga lifvet af den art, att de kunde försona hans öfverträdelse af alla de lagar som äro bindande för en man af heder. Ett gifvet löfte, som ju allmänt anses böra hållas heligt af en hederlig man och hvilket man icke på minsta sätt kan afvika från, utan att dödligt förbryta sig mot hederns lagar, sveks af honom utan blygsel af den obetydligaste anledning, hvarvid han ofta samtidigt begick de ohyggligaste brott. Och det var icke allenast i sitt enskilda lif han sålunda bröt tro och lofven; äfven i statens angelägenheter gick han lika obesväradt till väga. Att han till Edward IV sände en person af låg rang, förklädd till härold, var på den tiden, då härolder ansågos såsom heliga vårdare af staters och nationers tro och heder, ett fräckt bedrägeri, som ytterst få utom denne samvetslöse furste skulle hafva gjort sig skyldiga till.
Det är mer än sannolikt att Ludvig, genom att sålunda öppet afkasta alla de band, hvarmed religionen, hedern och moralen leda de flesta menniskors handlingar, sökta vinna ett väldigt öfvertag i sina underhandlingar med personer, som torde ansett sig bundna af just dessa band. Men försynen tyckes alltid förknippa tillvaron af någon särskild fara med någon biomständighet, som varnar dem, hvilka äro utsatta för densamma, att vara på sin vakt, och det oaflåtliga misstroende som fäster sig vid en offentlig personlighet, hvilken blifvit känd för trolöshet, är för honom detsamma som skallran för skallerormen. Sålunda väckte Ludvig XI:s exempel snarare vedervilja och misstroende än efterapningsbegär bland Europas öfriga
