och springer med haren i kapp med hvilken furste som helst i kristenheten.»
»Men hertigen af Burgund förstår sig inte på några sådana bugter», sade Cunningham.
»Nej, och just derför är det sannolikt att det bryter löst mellan dem», svarade den gamla lorden.
»Måtte St. Andreas gifva god fortgång åt trätan!» sade Le Balafré. »För en tio eller tjugo år sedan blef jag spådd, att jag genom giftermål skulle göra min familjs lycka, och hvem vet hvad som kan kända, om vi en gång komma att slåss för äran och kärleken, som det står i de gamla romanserna.»
»Du tala om kärlek, med en sådan löpgraf i ansigtet!» sade Guthrie.
»Bättre att inte älska alls, än att älska en hednisk ziguenerska», genmälte Le Balafré.
»Stopp der, kamrater», sade lord Crawford; »jag vill vänner emellan ej höra talas om någon tornering med skarpa vapen, eller något skämt med bitande ord; och hvad damen angår, så är hon för rik för en fattig skotsk lord, annars skulle jag, trots mina åttio år eller så vid pass, sjelf göra mina anspråk gällande. Låt oss emellertid dricka hennes skål, ty det sägs att hon skall vara en skönhetens sol.»
»Jag tror jag såg henne, då jag i morse var på vakt vid inre porten», sade en annan soldat; »men hon liknade snarare en mörk lykta än en sol, ty hon och ett annat fruntimmer fördes in i slottet i täckta hästbårar.»
»Fy skäms, Arnot!» sade lord Crawford. »En soldat på post bör säga ingenting om hvad han ser. Dessutom», tillade han efter ett kort uppehåll, då hans nyfikenhet blef starkare än det sken af disciplin han ansett nödigt visa, »hvarför skulle dessa bårar just innehålla grefvinnan Isabella de Croye?»
»Det har jag inte sagt, mylord», sade Arnot; »ty allt hvad jag vet är, att min coutelier höll på att motionera mina hästar på vägen till byn och råkade mulåsnedrifvaren Doguin, som förde bårarna tillbaks till värdhuset; ty de tillhöra karlen vid mullbärs-lunden der borta — honom på Liljorna menar jag — och så bad Doguin Saunders Steed att för gammal bekantskaps skull dricka
