ÅTTONDE KAPITLET.
Ambassadören.
Stå som en blixt inför din konungs öga,
Ty förr'n du sagt ditt budskap är jag framme
Med dundret utaf engelska kanoner.
Nu bort! — Trumpet du vare åt min vrede.
Shakespeare.
m lätjan äfven varit bland Durwards
svaghetssynder, hade säkert det larm, hvaraf
gardeskasernen genljöd efter första
morgon-ringningen, bannlyst sirenen från hans läger, men
disciplinen i hans fars torn och i klostret Aberbrothick
hade lärt honom att stiga upp med dagningen, och han
påklädde sig glädtigt midt under trumpetstötar och
vapenklang, som bådade de vaksamma posternas aflösning, hvaraf
somliga efter sin nattliga vaktgöring återvände till
barackerna medan andra marscherade ut till morgonens
tjenstgöring, och andra åter, såsom hans morbror, väpnade
sig till vakthållningen kring Ludvigs egen person. Med
ett nöje, som en yngling vid ett dylikt tillfälle erfar,
iklädde Quentin Durward sig den lysande rustning, som
tillhörde hans nya stånd, och hans morbror, som var
mycket angelägen om, att han i alla hänseenden blefve
fullkomligt utrustad, dolde ej sin belåtenhet med den
förändring, som därigenom skedde i hans systersons yttre.
»Om du bevisar dig lika trogen och tapper, som du ser
bra ut, så skall jag i dig hafva en af de vackraste och
bästa väpnare i hela lifvakten, hvilket ej kan annat än
lända din mors familj till heder. Följ mig till
audiensrummet och gif akt att du alltid håller dig tätt intill mig».
Med dessa ord fattade han en stor, tung, skönt in-
