100
lagd och utsirad bardisan, tillsade sin systerson att taga ett dylikt, ehuru lättare vapen, och begaf sig derefter med honom till slottets inre borggård, hvarest deras kamrater, som hade vakthållningen i de inre rummen, redan stodo uppstälda under vapen, hvar och en med sin väpnare bakom sig, och på detta sätt med sina kamrater bildade ett nytt led. Här voro äfven flere jagt-betjenter med ståtliga hästar och ädla hundar, hvilka Quentin betraktade med en så nyfiken förtjusning, att hans onkel flere gånger nödgades påminna honom, att djuren ej voro der för hans nöje, utan för konungens, som med passion älskade jagten, hvilken var en bland de få förlustelser han tillät sig, äfven då statssaker borde hafva tagit hans tid i anspråk, och han var en så sträng beskyddare af vildbrådet i de kungliga jagtparkerne, att det då för tiden allmänt sades, att man snarare kunde ostraffadt döda en menniska än en hjort.
På ett gifvet tecken satte lifvakten sig i rörelse under befäl af Le Balafré, som för tillfället gjorde officerstjenst, och efter åtskilliga ytterst omständliga kommando-ord och signaler, alla ådagaläggande den synnerliga omsorg och punktlighet hvarmed dess tjenst förrättades, marscherade den in i audienssalen, dit konungen hvarje ögonblick väntades.
Ehuru främmande Quentin var för praktfulla skådespel, motsvarade anblicken af det han nu hade framför sig ingalunda den föreställning han gjort sig om glansen vid ett hof. Visserligen funnos der dyrbart klädda hofmän, rikt beväpnade vakter och betjening af alla slag, men han såg ingen af rikets gamla rådsherrar, ingen af kronans höga embetsmän, börde intet af de namn, hvilka då voro chevaleriets lösen; varseblef ingen af dessa chefer och generaler, som, i all mandomens kraft, voro Frankrikes styrka, eller af dessa unga ädlingar, som, äflande efter utmärkelse, voro dess stolthet. Konungens misstänksamhet, hans inbundna väsen och hans djupa, ränkfulla politik, hade från tronen aflägsnat denna blysande krets, och de kallades endast omkring den vid vissa högtidliga tillfällen, då de ogerna kommo och med nöje åter aflägsnade sig, liksom djuren i fabeln sägas hafva nalkats och lemnat lejonets håla.
