106
Ludvig Lesly afgaf ett härpå lämpligt svar och sade, så snart Tristan aflägsnat sig, till sin systerson, att de nu fått den utmärkelsen att hädanefter hafva en dödsfiende i denna fruktade embetsman. »Men vi äro oåtkomliga för honom», tillade han; »en soldat, som gör sin skyldighet, kan skratta åt general-profossen.»
Quentin kunde ej undgå att dela sin onkels tanke, ty då Tristan lemnade dem, var det med samma blick af hatfullt trots, som björnen kastar på jägaren, hvars spjut sårat honom. Äfven då han var mindre uppretad, uttryckte hans dystra öga en illvilja, som gjorde, att man skyggade för att möta hans blick, och den afsky, han ingaf den unga skotten, var så mycket djupare, som denne på sina axlar ännu tyckte sig känna hans två dödsbringande tjenste-andars grepp.
Sedan Olivier smugit sig omkring rummet på det förstulna sätt, vi sökt beskrifva, och hvarvid alla, äfven de högsta ämbetsmännen veko undan för honom och öfverhopade honom med ceremoniösa höflighets-betygelser, hvilka hans blygsamhet tycktes önska att undvika, begaf han sig åter till de inre rummen, hvars dörrar strax derefter slogos upp, och konung Ludvig sjelf inträdde i audiens-salen!
Liksom alla andra, riktade Quentin sina ögon på honom och greps af en sådan häpnad, att han nästan höll på att släppa sitt vapen, då han i konungen af Frankrike igenkände silkeshandlaren, mäster Pierre, som åtföljt honom på hans morgonpromenad. Underliga misstankar rörande denna persons verkliga rang hade väl åtskilliga gånger föresväfvat honom, men denna verklighet öfversteg äfven hans vildaste gissningar.
Han återkallades likväl till sig sjelf af en sträng blick från sin onkel, som var uppbragt öfver detta brott mot disciplinen, men hans förvåning steg till sin höjd, då konungen, hvars snabba ögon genast varseblifvit honom, utan att bry sig om någon annan, gick rakt fram till den punkt, der han stod på post. »Så, unge man», sade han, »jag har hört att ni redan vid er första ankomst till Touraine råkat i krakel; men jag förlåter er, derför att det hufvudsakligast var en gammal tokig köpmans fel, som tyckte att ert caledoniska blod behöfde
