108
göra. Hon var ett resligt, temligen vackert fruntimmer, begåfvadt med vältalighet och en god portion af sin fars skarpsinnighet, och denne hyste stort förtroende för henne och älskade henne så högt, som han möjligen kunde älska någon.
Den yngre dottern, den olyckliga Johanna, hertigen af Orleans tillärnade brud, framgick blygt vid systern i sida, i medvetandet af sin fullkomliga brist på alla då yttre egenskaper, som qvinnan så gerna önskar sig ega eller anses ega. Hon var blek, mager, af en sjuklig ansigtsfärg, med hela kroppen synbart lutad åt ena sidan och en så ojemn gång, att hon kunde kallas halt. En vacker tandrad och ögon, som uttryckte svårmod, hängifvenhet och försakelse, jemte en rikedom på ljusbruna lockar, voro de enda drag, hvilka sjelfva smickret skulle hafva vågat uppräkna såsom motvägande den öfriga fulheten i hennes ansigte och figur. För att fullända målningen, så kunde man af prinsessans vårdslösa drägt och hennes skygga sätt lätt märka, att hon hade en ovanlig och bedröflig medvetenhet om sin egen yttre fulhet och ej vågade göra något slags försök att genom ett intagande sätt eller medelst konstens tillhjelp söka ersätta hvad naturen låtit henne sakna. Konungen, som ej älskade henne, skred hastigt henne till mötes, då hon inträdde. »Hvad står nu på, vår verldsföraktande dotter!» sade han. »Är ni i dag klädd för ett jagtparti eller för klostret? Tala — svara!»
»För hvilketdera ers majestät befaller», sade prinsessan, med en röst, så svag, att hon knapt tycktes andas ut orden.
»Du vill visst öfvertala mig att tro, Johanna, att du önskar lemna hofvet och försaka verlden och dess fåfänga. Ha, flicka! Vill du att man skall troo, att vi, kyrkans förstfödde son, skulle undanhålla himlen vår dotter? Bevare oss Vår Fru och St. Martin ifrån att vi skulle vägra offret, om det vore värdigt altaret eller om din kallelse dit vore uppriktig!»
Vid dessa ord korsade konungen sig andäktigt och såg dervid ut, tyckte Quentin, som en slug vasall, hvilken nedsätter värdet på något, som han gerna vill behålla
