112
talade, det visserligen var i samma ton, men i en förändrad anda, »Men Gud förbjude», sade han, »att någonting mindre än nödtvång skulle komma oss, den allrakristligaste konungen, att gifva orsak till utgjutande af kristet blod, så länge någonting, utom vanära, förmår afvända en sådan olycka. Våra undersåtars trygghet är oss dyrbarare än den anstöt vår värdighet kan lida genom en tölpig ambassadörs ohyfsade beteende, som dessutom kanske öfverskridit sin fullmakt. — Låt föra den burgundiske ambassadören inför oss.»
»Beati pacifici», sade kardinal Balue.
»Riktigt! Och som ers eminens vet, de som sig förnedra skola vara upphöjda», tillade konungen.
Kardinalen utsade härtill ett amen, hvari ganska få instämde, ty äfven hertigens af Orleans bleka kind lågade af blygsel, och Balafré undertryckte så litet sina känslor, att han lät ändan af sin bardisan hårdt nedfalla emot golfvet, ett utbrott af otålighet, hvarför han af kardinalen ådrog sig en bitter förebråelse jemte en föreläsning om, huru man skulle handtera sitt vapen, då man vore i monarkens närvaro. Konungen sjelf tycktes ovanligt förlägen öfver tystnaden omkring honom. »Ni är tankfull, Dunois», sade han. »Ni ogillar, att vi gifva vika för detta hetlefrade sändebud.»
»Nej, visst inte», sade Dunois. »Jag lägger mig inte i saker som jag inte förstår. Jag tänkte blott på att utbedja mig en nåd af ers majestät.»
»En nåd, Dunois — hvad kan det vara? — Ni är en sällsynt supplikant och kan räkna på vår ynnest.»
»Jag skulle då begära, att ers majestät sände mig till Evreux för att reglera presterskapet», sade Dunois med militärisk frimodighet.
»Det vore verkligen något som du inte förstår», svarade konungen leende.
»Sire», svarade grefven, »jag tilltror mig att lika bra hålla prester i styr, som hans högvördighet biskopen af Evreux, eller hans herrlighet kardinalen, om han tycker mer om den titeln, kan exercera soldaterna vid ers majestäts lifvakt.»
Konungen log ånyo, ehuru betydelsefullare, i det han hviskade till Dunois: »den tid torde komma, då du och
