116
grefvinna Isabella, som, enligt landets lagar och den länsförpligtelse, hvarunder hon innehar sina egendomar, är hertigens af Burgund myndling, har flytt från hans land, sålunda undandragande sig den uppsigt, han, såsom en samvetsgrann förmyndare önskade hafva öfver henne, och här undandöljes af konungen i Frankrike, samt af honom styrkes i sin olydnad emot hertigen, hennes naturliga herre och beskyddare, tvärt emot alla menskliga och gudomliga lagar, som någonsin blifvit erkända i det civiliserade Europa. Ännu en gång tystnar jag för att afvakta ers majestäts svar.»
»Ni har handlat ganska välbetänkt, grefve de Crèveccœur, som begynt er ambassad i så god tid», sade Ludvig ironiskt; »ty om det är er mening att ställa mig till ansvar för hvarje vasall som flytt, derför att er herres obändiga häftighet fördrifvit honom ur hans land, så torde förteckningen räcka till solens nedgång. Hvem kan bevisa att dessa fruntimmer finnas i mitt rike? Och om äfven så vore händelsen, hvem kan djerfvas säga, att jag antingen gynnat deras flykt hit, eller mottagit dem med anbud om beskydd? Visa fram den som kan påstå, att, om de äro i Frankrike, deras vistelseort är mig bekant?»
»Sire», sade Crèvecœeur, »med ers majestäts tillåtelse var jag i detta hänseende försedd med ett vittne, som sett de förrymda damerna på värdshuset Fleur-de-Lys, ej långt här ifrån; som sett ers majestät i deras sällskap, ehuru under den er föga värdiga förklädningen af en borgare från Tours, samt i er kungliga närvaro mottog bref och helsningar från dem till deras vänner i Flandern, och som inberättade det ena och öfverlemnade de andra till hertigen af Burgund.»
»För fram honom», sade konungen; »ställ den man inför mig, som vågar komma fram med så påtagliga lögner!»
»Ni triumferar, sire; ty ni vet alltför väl, att detta vittne ej längre finnes till. Han kallades i lifstiden Zamet Magraubin och var till sin börd en kringirrande ziguenare. Som jag hört, så afrättades han i går af er general-profoss’ folk, troligtvis för att förekomma, att han skulle inställa sig här och bekräfta, hvad han i denna angelägenhet sagt till hertigen af Burgund i närvaro af hans råd och af mig, Philip Crèvecœur de Cordès»
