Såsom vi redan antydt, var det en bland denne skicklige statsmans svagheter, att, oaktadt sin låga börd och sin klena uppfostran, anse sig duglig att spela hofman och kavaljer, och om han också ej uppträdde på tornerspel, såsom Becket, eller värfvade soldater, såsom Wolsey, så var likväl galanteriet, hvari nyssnämda andans män också bragt det ganska långt, hans ifrigaste sysselsättning, och han gaf sig äfven sken af att vara passionerad för jagtens krigiska nöje. Men huru stor framgång ban än måtte haft hos vissa damer, hvilka hans makt, hans rikedom och hans inflytande som statsman torde försonat med vissa bristfälligheter i hans utseende och sätt, så voro likväl de förträffliga hästar, hvilka han köpte till nästan hvad pris som helst, fullkomligt känslolösa för den äran att få bära en kardinal och visade honom ej större aktning än de skulle visat hans far, formannen, mjölnaren eller skräddaren, med hvilken han täflade i ridkonst. Konungen var ej okunnig härom, och genom att ömsom mana på och hålla in sin egen häst, bragte han kardinalens, hvilken han höll tätt intill sig, i ett sådant myteri-tillstånd mot dess herre, att det blef tydligt, att de snart skulle nödgas skiljas åt, och midt under det hästen vexelvis rusade framåt, stegrade sig och slog bakut, gjorde den kungliga plågoanden ryttaren förtviflad genom att rådfråga honom om en mängd vigtiga saker och låta honom förstå, att han ärnade begagna sig af detta tillfälle att meddela honom åtskilliga af dessa statshemligheter, hvilka kardinalen nyss varit så angelägen att få veta.
I en löjligare belägenhet kan man knappast tänka sig någon stadd, än denne rådsherre, som nödgades åhöra och svara sin furste, medan hvarje nytt krumsprång af hans oregerliga häst satte honom i en ny och vådligare ställning, medan hans violetta rock löst fladdrade i alla riktningar och ingenting räddade honom undan ett ögonblickligt och farligt fall, utom djupet af hans sadel och dess höjd fram- och baktill. Dunois skrattade hejdlöst, medan konungen, som hade sitt särskildta sätt att, utan att skratta högt, invärtes njuta af sitt skämt, vänligt brydde sin minister för hans jagtpassion, som ej tillät honom att egna några få ögonblick åt affärer. »Men jag vill ej längre hejda er ifver», fortfor han, vändande sig
