134
dig och vill göra dig godt. Lita ej på någons ynnest utom min — ej en gång på din morbrors eller lord Crawfords — och nämn ingenting om din lägliga hjelp i den här affären med vildsvinet; ty den som skryter af att han hjelpt en kung ur en sådan knipa, han får nöja sig med sitt tomma skryt till belöning.»
Konungen stötte derefter i sitt horn, hvars ljud tillkallade Dunois och några af den öfriga sviten, hvilkas lyckönskningar han emottog öfver ett så vackert djurs fällande, utan att göra sig samvete af att tillegna sig en långt större förtjenst än som verkligen tillkom honom, ty han omnämnde Durwards bistånd endast helt lösligt, alldeles som en förnäm jägare, den der, då han skryter öfver den mängd foglar han har i sin skjutväska, icke alltid vidlyftigt utbreder sig öfver skogvaktarens närvaro och biträde. Han befalte derpå Dunois att sända det fälda djuret till St. Martins af Tours brödraskap, för att upphjelpa deras kost under helgdagarna, och på det de måtte ihogkomma konungen i deras enskilda andaktsöfningar.
»Men har ingen sett till hans eminens kardinalen?» sade Ludvig. »Mig tyckes, att det skulle förråda ringa höflighet och föga aktning för den heliga kyrkan, om vi lemnade hans högvördighet till fots här i skogen.»
»Men förlof, sire», sade Quentin, då han såg att alla tego, »jag såg hans herrlighet kardinalen försedd med en häst, på hvilken han lemnade skogen.»
»Himmeln sörjer för de sina», genmälte konungen. »Mina herrar, låt oss begifva oss af till slottet; vår jagt är slut för i dag. — Ni, herr väpnare», fortfor han, vändande sig till Quentin, »räck mig min jagtknif, som jag tappade ur slidan der bredvid vildsvinet. Rid förut, Dunois — jag kommer strax efter.»
Ludvig, hvars obetydligaste rörelser ofta voro krigslister, vann derigenom tillfälle att obemärkt säga till Quentin: »min raska skotte, jag ser du har ögonen med dig; — kan du säga mig, hvem som förhjelpte kardinalen till en passångare? Någon främling gissar jag, ty då jag red förbi, utan att stanna, så är det väl ej sannolikt, att någon af hoffolket gjort sig så särdeles angelägen om att i rätt tid visa honom en så god tjenst.»
