Sida:Quentin Durward 1877.djvu/179

Den här sidan har korrekturlästs
137

slägting. En sakta knackning på dörren förkunnade ett besök, och Olivier Dain eller le Maurais eller Diable — ty han var känd under alla dessa benämningar — inträdde i rummet.

Till hans yttre hafva vi redan beskrifvit denne skicklige, men ytterst samvetslöse man. Hvad hans rörelser och sätt beträffade, torde han lämpligast kunnat jemföras med huskatten, som, medan han ligger i skenbar slummer, eller smyger fram genom rummet med förstulna och varsamma steg, är sysselsatt än med att lura på någon stackars råttas kryphål, än att med skenbar förtrolighet och vänlighet stryka sig emot dem, af hvilka han önskar blifva smekt, och strax derpå kastar sig öfver sitt rof, eller kanske klöser sjelfva föremålet för sin förra inställsamhet.

Han inträdde i rummet med sänkta axlar och en ödmjuk och blygsam min. I sitt tal till seigneur Balafré inlade han en sådan artighet, att ingen, som bevittnat uppträdet, skulle kunnat tro annat, än att han kom för att bedja den skotska bågskytten om någon tjenst. Han lyckönskade Lesly till hans unga slägtings utmärkta uppförande under dagens jagt, hvilket, förklarade han, hade ådragit sig konungens synnerliga uppmärksamhet. Han tystnade här, i afvaktan på ett svar; och med ögonen fästa på golfvet, utom då de en eller två gånger smögo sig uppåt för att kasta en förstulen sidoblick på Quentin, hörde han Balafré yttra: »att han beklagade hans majestät, som ej haft honom i stället för hans systerson vid sin sida, emedan han otvifvelaktigt skulle skyndat fram och spetsat djuret, hvilket, så vidt han kunde fatta af berättelsen, Quentin lemnat åt hans majestäts egna, kungliga händer. Men detta blir en lexa åt hans majestät, så länge han lefver», sade han, »att sätta en karl af min kaliber på en bättre häst; ty huru kan man väl begära att min stora, flandriska bondkamel skall kunna hålla jemna steg med hans majestäts normandiska springare? Och likväl sporrade jag honom, tills sidorna voro alldeles uppristade. Detta är icke välbetänkt, mäster Olivier, och ni måste säga hans majestät det.»

Mäster Olivier besvarade denna anmärkning endast med att på den djerfve, plumpe talaren kasta en af dessa långa, tvetydiga blickar, hvilka, beledsagade af en svag