140
denna tidiga kallelse till konungen, och hans hjerta slog häftigt i förkänslan af en hastig upphöjelse. Han beslöt att noga gifva akt på sin ledsagares tal och åtbörder, om hvilka han antog, att de, åtminstone i vissa fall, borde tolkas i motsats mot hvad de uttryckte, såsom spåmän pläga tillvägagå då de uttyda drömmar. Han var färdig att omfamna sig sjelf, derför att han iakttagit en så sträng tystnad angående jagtens tilldragelser, och fattade med detsamma ett beslut, hvilket, för en så ung person, antydde mycken klokhet, nämligen att så länge han vistades inom detta afsöndrade och hemlighetsfulla hof, innesluta sina tankar inom sig sjelf och hålla sin tunga under den strängaste tukt.
Snart var han fullständigt färdig med sin utrustning, och med sin musköt på axeln följde han mäster Olivier och lemnade med honom kasernen. Här må i förbigående anmärkas, att ehuru det skotska lifgardet ännu bibehöll benämningen bågskyttar, det redan för länge sedan utbytt bågen, i hvars bruk skottarne aldrig utmärkt sig, mot eldgeväret.
Hans onkel blickade länge efter honom med ett ansigte, hvari förundran var blandad med nyfikenhet, och fastän hvarken afund eller någon af de känslor, den alstrar, ingingo i hans betraktelser, så låg likväl deri en känsla af såradt eller minskadt sjelfförtroende, som blandade sig med det nöje han erfor öfver sin systersons vackra början i tjensten.
Han runkade betänksamt på hufvudet, öppnade ett väggskåp, framtog en stor läderflaska med gammalt vin, skakade den för att undersöka, huru mycket dess innehåll sinat, slog i en bägare deraf och tömde den, hvarefter han, till hälften bakutlutad, satte sig i den stora ekstolen, och efter att ännu en gång långsamt hafva runkat på hufvudet, erfor han så mycken märkbar belåtenhet af denna vaggning, att han, lik en leksak kallad en mandarin, så länge fortsatte denna rörelse, tills han föll i en slummer, hvarur han först väcktes genom middags-signalen.
Då Quentin lemnade sin morbror åt dessa djupsinniga begrundningar, följde han sin ledsagare, mäster Olivier, hvilken, utan att passera öfver någon af borggårdarne, förde honom till en del genom för fria luften öppna,
