densamma på axeln orörlig framför monarken, hvilken han hade skäl att tro sig hafva dödligt förolämpat.
Ludvig, hvars tyranniska sinnelag mindre grundades på någon naturlig vildhet eller grymhet i lynnet, än på kallblodig beräkning och afundsjukt misstroende, hade det oaktadt en god del af denna bitande skärpa, som skulle gjort honom till despot i det enskilda umgänget, och tycktes alltid finna ett nöje i de qval, han tillfogade vid tillfällen som det närvarande. Men nu dref han likväl ej sin triumf långt och åtnöjde sig med att säga: »din tjenst i dag på förmiddagen har redan mer än betalt en liten försumlighet hos en så ung soldat. — Har du ätit middag?»
Quentin, som snarare väntat sig att blifva skickad till general-profossen, än så nådigt tilltalad, svarade med ett ödmjukt nej.
»Stackars gosse», sade Ludvig i en mildare ton än han vanligen brukade, »hungern har gjort honom dåsig; jag vet, att din aptit är en varg», fortfor han, »och jag vill rädda dig undan det ena vilddjuret, som du räddat mig från ett annat; dessutom har du burit dig förståndigt åt i den här saken och jag tackar dig derför. — Kan du vara utan mat ännu en timme?»
»Tjugufyra, sire», svarade Durward, »eller också vore jag ingen äkta skotte.»
»För ännu ett kungarike skulle jag icke vilja vara den pastej, som råkade ut för dig efter en sådan fasta», sade konungen; »men nu är det ej fråga om din middag, utan om min egen. Jag emottar i dag i strängaste hemlighet vid mitt bord kardinal Balue och den der burgundarn — grefve Cr?vecœur — och man vet aldrig hvad som kan hända — djefvulen är alltid framme, då fiender mötas på vänskaplig fot.»
Derpå tystnade han och stod grubblande och dyster; men då en stund gick om, utan att konungen sade något vidare, repade Quentin slutligen mod att fråga, hvad som dervid blefve hans åliggande.
»Att med ditt laddade gevär stå vakt bakom skänkbordet», sade Ludvig, »och, om något förräderi skulle yppa sig, genast skjuta ned förrädarn.»
»Förräderi, sire, och i detta så väl bevakade slott?» utropade Durward.
