146
»Du tror det omöjligt», sade konungen, som det tycktes, ej förolämpad af hans frimodighet; »men vår historia har visat, att förräderiet kan insmyga sig genom ett borrhål. — Vakter utstänga förräderiet! Ack, du enfaldiga pojke! — Quis custodiat ipsos custodes. — Hvem skall utestänga just dessa samma väktares förräderi?»
»Deras skotska heder», svarade Durward dristigt.
»Sant, mycket sant — ditt svar behagar mig», sade konungen glädtigt; »den skotska hedern har aldrig förnekat sig, och jag litar derför på den. Men förräderi!» — Här återföll han i sin förra dystra sinnesstämning och gick genom rummet med ojemna steg. »Det sitter vid våra fester, det blixtrar i våra pokaler, det bir våra rådgifvares skägg, våra hofmäns leenden, våra gycklares förryckta skratt — men i synnerhet ligger det doldt under en försonad fiendes vänskapliga min. Ludvig af Orleans trodde på Johan af Burgund — han mördades på gatan Barbette. Johan af Burgund trodde på Orleanska ligan — han mördades på bryggan vid Montereau. Jag litar på ingen — ingen. Hör på! Jag skall hålla ögat på denne oförskämda grefve; ja, och på presten också, hvilken jag ej tror mer än jemnt. Då jag siger Ecosse, en avant[1] så skjuter du Crèvecœur död på fläcken.»
»Det är min pligt, då ers majestäts lif är i fara», sade Quentin.
»Ja visst» sade konungen; »jag menar ju ingenting annat. Hvad skulle det gagna mig att döda denne oförskämde soldat? Om det vore konnetabeln af Saint Paul, så kanske —» Här tystnade han, liksom han tyckt att han sagt ett ord för mycket, men återtog skrattande: »vi ha ju vår svåger, Jakob af Skottland — er egen Jakob, Quentin — som nedstack Douglas då han kom på ett gästvänligt besök till hans slott Skirling.»[2]
- ↑ Skottland, framåt.
- ↑ Den 22 Februari 1452 besökte James, grefve af Douglas, som flere gånger gjort öppet uppror mot sin konung, Jakob II af Skottland, denne furste på hans slott Stirling. Retad genom någon personlig förolämpning, men utan något öfverlagdt uppsåt, drog konungen sin dolk och sårade Douglas, hvarefter denne nedgjordes af sir Patrick Gray, en af konungens hofmän, som förut svurit att hämnas på den stolte grefven.
