154
deras samtal, så måste du komma ihog det, tills jag fått veta det, och sedan glömma det. Men håll, när jag tänker rätt på saken, så är det bäst att du går för en skotsk rekryt, som kommit hit direkte från sina berg och ännu ej lärt sig vårt allrakristligaste språk, — ja, det blir det bästa. — Om de derför tilltala dig, så svara ej; derigenom befrias du från hvarje förlägenhet, och föranlåtas de att obehindradt samspråka, utan att fästa sig vid din närvaro. Du förstår mig. — Farväl. Var försigtig, och du har en vän i mig.»
Knapt hade konungen utsagt dessa ord, innan han försvann bakom förhänget, lemnande Quentin att öfvertänka hvad han sett och hört. Ynglingen befann sig i ett af dessa lägen, hvari det är angenämare att skåda framåt än tillbaka; ty det låg ingenting upplyftande i den tanken, att han blifvit stäld lik en skytt, som i ett snår lurar på en hjort, för att taga lifvet af den ädle grefve Crèvecœur. Visserligen var det sant, att de åtgärder, hvartill konungen vid detta tillfälle skridit, blott tycktes vara försvarsvis vidtagna försigtighetsmått, men det kunde ju lätt hända, att han snart anbefaldes en dylik tjenstgöring, der det kunde komma i fråga att gå anfallsvis till väga, och detta skulle för honom blifva en obehaglig kris, då det af konungens karakter var lätt att förutse, att en vägran vore säker undergång, medan å andra sidan hans hederskänsla sade honom, att lydnad vore en vanära. Han slog bort dessa tankar med den kloka trösten, som så ofta tilgripes af ungdomen, då förestående faror tränga sig på dess själ, att det var tids nog att tänka på hvad som borde göras, då det befarade fallet verkligen inträffade, och att hvar dag hafver sin egen omsorg.
Quentin öfverlemnade sig så mycket hellre åt denna lugnande betraktelse, som konungens senaste befallning hade gifvit honom något mycket angenämare att tänka på. Damen med lutan var säkert en af dem, hvilka han skulle egna sin uppmärksamhet, och han gjorde inom sig det löftet att åtlyda en del af konungens befallning och gifva noga akt på hvarje ord, som utginge från hennes läppar, för att få veta, om det låg lika mycken tjusning i hennes tal som i hennes sång; men lika uppriktigt lof-
