vade han äfven sig sjelf, att intet af hvad hon sade skulle af honom inberättas för konungen, så vida det innehölle något, som kunde hafva menliga följder för den sköna talarinnan.
Emellertid behöfde man ej befara att han åter skulle inslumra på sin post. Hvarje förbistrykande vindfläkt, som letade sig väg genom det öppna gallerfönstret och satte de gamla tapeterna i rörelse, ljöd i hans öron som annalkandet af det sköna föremålet för hans väntan. Med ett ord, han erfor all denna hemlighetsfulla oro och spända förväntan, som alltid är kärlekens följeslagare och som ibland har en väsentlig andel i att framalstra densamma.
Till slut knarrade en dörr verkligen, (ty till och med palatsernas dörrar vredo sig i femtonde århundradet ej så ljudlöst som våra på sina hakar); men, tyvärr, ej i den ändan af salen, hvarifrån lutans toner låtit höra sig. Den öppnades emellertid, och en qvinlig gestalt inträdde, åtföljd af tvenne andra, hvilka hon med ett tecken antydde att dröja utanför, medan hon sjelf gick fram i salen. På den vaggande och ojemna gången, som visade sig särdeles ofördelaktigt, då hon passerade genom det långa galleriet, igenkände Quentin genast prinsessan Johanna, och med all den vördnad, som tillkom hennes ställning, rätade han på sig och sänkte sitt vapen för henne, då hon gick förbi. Hon besvarade denna artighet med en nådig böjning på hufvudet, hvarvid han fick tillfälle att tydligare än på förmiddagen betrakta hennes ansigte.
Denna olyckliga prinsessas anletsdrag voro föga egnade att ersätta det bristfälliga i hennes växt och gång. Visserligen kunde hennes ansigte ej kallas obehagligt, och i de stora blå ögonen, hvilka hon vanligen höjl fästa på marken, låg ett ödmjukt uttryck af stilla undergifvenhet; men utom det att hon var mycket blek, hade hennes hy denna gulaktiga anstrykning, som vanligen antyder svag helsa, och ehuru hennes tänder voro hvita och regelbundna, voro hennes läppar tunna och bleka. Prinsessan hade ett rikt ljust hår, som var så blondt, att det nästan stötte i blått, och hennes kammarjungfru, som sannolikt ansåg denna yppiga hårväxt som en stor skönhet, hade än mer förvärrat saken genom att ordna sin herskarinnas hår i lockar rundt omkring hennes bleka ansigte, hvilket,
