Sida:Quentin Durward 1877.djvu/199

Den här sidan har korrekturlästs
157

nan ogerna afstår från anspråket på en skönhet, som redan i åratal varit i aftagande. Hon hade ännu tillräckligt deraf qvar, för att visa det välde hennes behag en gång måtte utöfvat, och det syntes tydligt på hennes beteende, att hon, med hogkomst af forna triumfer, ännu ej uppgifvit anspråken på framtida eröfringar. Hon var lång, med en vacker figur och ett något högdraget sätt, samt besvarade Quentins helsning med ett nedlåtande småleende, hviskande med detsamma någonting i örat på sin följeslagerska, som vände sig om mot soldaten, liksom till följd af det äldre fruntimrets anmärkning, men likväl svarade, utan att slå upp ögonen. Quentin kunde ej låta bli att misstänka, att anmärkningen gälde hans eget goda utseende, och jag vet ej hvarför, men han gladde sig åt tanken att hon ej sett på honom för att med sina egna ögon öfvertyga sig om anmärkningens riktighet. Kanske trodde han, att ett slags hemlighetsfullt samband redan började att uppstå mellan dem, som gaf vigt åt den ringaste småsak.

Denna tanke var förbigående, ty hans uppmärksamhet upptogs strax derpå af prinsessan Johannas möte med de båda främmande damerna. Hon hade vid deras inträde stannat för att emottaga dem, kanske medveten af att hon ej tog sig bra ut, då hon var stadd i rörelse, och som hon vid emottagandet och besvarandet af deras helsningar visade någon förlägenhet, förleddes den äldre af de båda främmande fruntimren, som var okunnig om den persons rang, hon talade till, att besvara hennes helsning, som om hon snarare gåfve än emottoge en heder.»

»Det fägnar mig, min fru», sade hon med ett leende, som på en gång skulle uttrycka nedlåtenhet och uppmuntran, »att man ändtligen förunnat oss ett aktningsvärdt fruntimmers sällskap; ty jag måste säga, att min brorsdotter och jag ej just ha stor orsak att tacka konung Ludvig för hans gästfrihet — ryck mig inte i ärmen så der, barn — jag är säker på, att jag i detta unga fruntimmers ögon läser medlidande med vår belägenhet. Alltsedan vi kommit hit, min nådiga, ha vi inte blifvit behandlade stort bättre än fångar, och efter tusen inbjudningar att ställa vår sak och våra personer under Frankrikes beskydd, har hans allra kristligaste majestät först