158
gifvit oss ett eländigt värdshus och nu en vrå i sitt malätna palats till residens, hvarur vi endast få framkrypa emot solnedgången, liksom vi vore läderlappar eller ugglor, hvilkas anblick i solskenet bör anses för ett elakt förebud.»
»Det gör mig ondt», sade prinsessan, stammande af förlägenhet öfver den vändning samtalet tagit, »att vi hittills varit ur stånd att emottaga er enligt förtjenst; jag hoppas er brorsdotter är bättre belåten?»
»Mycket — mycket mer än jag kan uttrycka», svarade den unga grefvinnan. »Jag sökte endast beskydd och jag har dessutom funnit ensamhet och stillhet; vår förra bostads enstaka läge och den ännu större ensligheten hos den, som nu blifvit oss anvisad, ökar i mina ögon den ynnest, konungen värdigats bevilja oss stackars flyktingar.»
»Åh, tig, du narraktiga fränka», sade den äldre damen, »och låt oss tala efter vår öfvertygelse, sedan vi ändtligen fått vara ensamma med en af vårt kön, — jag säger ensannna, ty den der vackra soldaten är ju bara en bildstod, som inte tycks kunna bruka sina lemmar, och jag gissar han lika litet kan begagna sin tunga, åtminstone på något civiliseradt språk. Som derför ingen utom det här fruntimret kan förstå oss, så tillstår jag uppriktigt, att det fins ingenting jag ångrar så mycket, som denna franska resa. Jag väntade mig en lysande mottagning, torneringar, ringränningar, skådespel och fester, och i dess ställe, hvad finner jag? — jo, inspärrning och obemärkthet, och det bästa sällskap, kungen införde hos oss, var en kringstrykande ziguenare, genom hvars bemedling han bad oss brefvexla med våra vänner i Flandern. Kanske», fortfor hon, »har han för afsigt att inmura oss här hela vårt lif, för att efter det gamla huset de Croyes utslocknande kunna bemäktiga sig våra länderier. Hertigen af Burgund var ej så grym; han tillbjöd min brorsdotter åtminstone en man, ehuru det var en dålig en.»
»Efter min tanke är slöjan att föredraga framför en dålig man», sade prinssessan, som knapt fick tillfälle att inskjuta ett ord.
»Man skulle åtminstone önska, att man hade friheten att välja», svarade den talföra damen. »Gud skall veta,
