160
men så sakta, att Quentin ej kunde höra hvad de sade och endast märkte, att prinsessan tycktes egna den yngre och intressantare damen synnerlig uppmärksamhet, och att, ehuru grefvinnan Hameline talade mer, hon likväl med sitt ordsvall och sina komplimanger gjorde mindre intryck på prinsessan än hennes anförvandt med sina korta och blygsamma svar.
Detta samtal hade ej varat mer än en fjerdedels timme, då dörren till nedre ändan af salen öppnades och en man inträdde, insvept i en ridrock. Ihogkommande konungens befallning och fast besluten, att ej en gång till befinnas slumrande, gick Quentin genast emot den inträdande, stälde sig mellan honom och damerna och tillsade honom att genast aflägsna sig.
»På hvems befallning?» sade främlingen i en ton af föraktlig förvåning.
»På konungens», svarade Quentin med fast stämma; »och jag har blifvit hitstäld för att skaffa den åtlydnad.»
»Ej mot Ludvig af Orleans», sade hertigen, kastande af sig sin kappa.
