168
gens synlinie och derigenom låtit honom varseblifva sin närvaro, hvarefter han blygsamt drog sig ur sigte i afbidan på tillsägelse att tala eller höra. Konungens första tilltal var ingenting mindre än nådigt. — »Nå, Olivier, era vackra planer smälta som snö för sunnanvinden! Vår Fru af Embrun gifve, att de ej likna de laviner, hvarom de schweiziska bondlurkarne berätta sådana historier, och komma nedstörtande öfver våra egna hufvuden.»
»Jag har med ledsnad hört, att allt ej står rätt till, sire», svarade Olivier.
»Ej står rätt till!» utropade konungen, uppstigande och gående häftigt af och an i galleriet. »Allt står illa till, man — ja, så illa, att det knappast nog kan vara värre — och derför har jag att tacka ditt romaneska råd, att jag skulle upphäfva mig till förtryckta fröknars beskyddare. Vet, att Burgund väpnar sig och är på vippen att afsluta ett förbund med England, och Edward, som ej har någonting hemma att göra åt sitt folk, skall genom Calais’ olycksaliga port kasta oss sina tusenden på halsen. Hvar för sig skulle jag väl kunna smeka eller trotsa dem, men förenade! — Och så dessutom den skurken Saint Pauls missnöje och förräderi! — Det är alltsammans ditt fel, Olivier, som rådde mig att mottaga qvinnorna och begagna den fördömda ziguenarn att föra deras budskickningar till deras vasaller.»
»Sire, ni känner mina skäl», sade Olivier. »Grefvinnans bsittningar ligga på gränsen mellan Burgund och Flandern; hennes slott är nästan ointagligt, och hennes anspråk på angränsande områden äro sådana, att, om de rätt understöddes, de ej kunde förfela att sätta Burgund många myror i hufvudet, blott damen en gång väl vore gift med någon som vore vänskapligt sinnad mot Frankrike.»
»Detta är en frestande lockmat», sade konungen, »och hade vi blott kunnat dölja, att hon är här, så skulle vi nog för denna rika arftagerska ombestyrt ett parti, som varit högeligen förmånligt för Frankrike. — Men den förbannade ziguenarn — huru kunde du någonsin rekommendera en sådan hednisk hund till ett uppdrag som fordrade trohet?»
»Ers majestät täcktes nådigst erinra sig, att det var
