»Får jag lof fråga, åt hvem ers majestät anförtror ett så vigtigt uppdrag?» sade barberaren.
»Åt en utländing, naturligtvis», svarade konungen; »en som hvarken har slägt eller något intresse i Frankrike, som kunde förmå honom att lägga hinder i vägen för verkställandet af min befallning, och som känner allt för litet af landet och dess partier, för att misstänka mer af mina afsigter än jag finner för godt att meddela honom — med ett ord, jag ärnar använda den unga skotten, som nyss tillsade er att komma hit.»
Olivier teg på ett sätt, som tycktes innebära ett tvifvel på valets klokhet, och sade derefter: »ers majestät har hastigare än eljest plägar vara fallet fattat förtroende för denna främmande gosse.»
»Jag har mina skäl», svarade konungen. »Du känner» — härvid korsade han sig — »min djupa vördnad för den välsignade St. Julianus. I förgår sent på aftonen gjorde jag min bön till detta helgon och anhöll ödmjukligen, att han, såsom alla resandes skyddspatron, ville öka mina hustrupper med sådana vandrande främlingar, som bäst voro egnade att öfver hela vårt rike införa en obegränsad undergifvenhet för vår vilja, och jag lofvade det goda helgonet, att i stället i hans namn mottaga, understöda och uppehålla dem.»
»Och skickade St. Julianus ers majestät denna långbenta produkt ifrån Skottland till svar på era böner?» sade Olivier.
Ehuru barberaren väl visste, att hans herres vidskepelse var lika stor som hans brist på all sann gudsfruklan, och att ingenting var lättare än att i detta fall förolämpa honom, och han derför i den oskyldigaste och lenaste ton framkom med föregående fråga, så märkte Ludvig likväl, hvaråt den syftade, och betraktade talaren med stort missnöje.
»Slyngel!» utropade han: »det är ej utan skäl man kallar dig för Olivier le Diable, då du sålunda vågar drifva gäck både med din herre och de välsignade helgonen, och det säger jag dig, att vore du blott en hårsmån mindre nödvändig för mig, så skulle jag låta hänga dig der i eken framför slottet, som en varnagel för alla, hvilka drifva spe med heliga ting! Vet, du klentrogne slaf, att mina
