TRETTONDE KAPITLET.
Astrologen.
Ej kungar nämn — den liknelsen mig lumpen tycks;
Jag är en vis, och elementen lyda mig —
Det tros, och det är nog; ty på den tron
Jag bygt ett gränslöst välde.
Albumazar.
ysselsättning och äfventyr kunde sägas hopa sig
på den unga skotten med häftigheten hos en
springflod; ty han kallades skyndsamt till sin
befälhafvares, lord Crawfords rum, der han till
sin förvåning åter varseblef konungen. Efter några få
ord om den ära och det förtroende, som nu skulle
vederfaras honom, hvarvid Quentin inom sig bäfvade för, att
man åter skulle anmoda honom om en dylik vakt, som
den han hållit öfver grefve de Crèvecœur, eller kanske
om någon för hans känslor ännu vidrigare tjenstgöring,
blef han ej blott lättad, utan förtjust af att höra, att
han var utsedd att jemte tre man och en vägvisare, på
det säkraste och beqvämaste, men tillika möjligast
hemlighetsfulla sätt, beledsaga damerna de Croye till deras
slägtinges, biskopens af Lüttich lilla hof. Man lemnade
honom en pergamentsrulle, innehållande anvisningar till
hans ledning såväl vid valet af rasteställen (dessa voro
för det mesta obetydliga byar, kloster med ödsligt läge
och på afstånd från städerna belägna orter) som
beträffande de försigtighetsmått, hvilka han hade att iakttaga,
särdeles då han nalkades Burgunds gränser. Han var
tillräckligt försedd med föreskrifter hvad han skulle säga
och göra, för att uppbära rollen af hofmästare hos två
