Sida:Quentin Durward 1877.djvu/228

Den här sidan har korrekturlästs

186

på det du måtte kunna använda kiromantien, i fall du skulle önska det. Saken brådskar.»

Den digre vise steg upp från sin stol, och närmande sig intill den unge krigarn, fäste han på honom sina stora svarta, genomträngande ögon. liksom han velat genomskåda hvarje drag i hans ansigte. Rodnande och förlägen öfver den stränga granskning, han underkastades af en man med ett så vördnadsbjudande yttre, nedslog Quentin ögonen emot golfvet och upplyfte dem först åter, då han efterkom stjerntydarens klart ljudande befallning: »se upp och var ej rädd, utan räck fram din hand».

Sedan Martivalle efter konstens regler granskat hans hand, förde han konungen några steg afsides. »Min kunglige broder», sade han, »denne ynglings fysionomi och linierna i hans hand bekräfta på ett underbart vis både den utsago, jag grundade på hans horoskop. och det omdöme, er egen insigt i vår höga vetenskap genast kommit er att fälla om honom. Allt sammanstämmer i, att denna yngling skall blifva tapper och lyckosam.»

»Och trogen?» sade konungen; »ty tapperhet och lycka gå ej alltid hand i hand med troheten.»

»Och trogen också», sade astrologen; »ty det fins manlig fasthet i blick och öga, och hans linea vitæ är klart och djupt utmärkt, hvilket antyder en trogen och ståndaktig tillgifvenhet för dem, som bevisa honom välgerningar eller sätta tillit till honom. Men likväl —»

»Men hvad?» sade konungen. »Fader Galeotti, hvad betyder detta afbrott?»

»Konungars öron», sade den vise, »likna gommen på dessa kräsmagade patienter, hvilka äro ur stånd att fördraga bitterheten hos de läkemedel, som äro vilkoret för deras tillfrisknande.»

»Mina öron och min gom äro ej så förklemade», sade Ludvig; »låt mig höra ett nyttigt råd och svälja en helsosam medicin. Jag knotar ej öfver det enas sträfhet eller öfver den andras kärfva smak. Jag har ej blifvit bortskämd genom vana vid vällefnad och ett alltför slapt behandlingssätt: min ungdom har tillbragts i landsflykt och lidanden. Mina öron äro vanda vid kärfva råd och såras ej deraf.»

»För att då tala rent ut, sire», svarade Galeotti,