Olivier le Diable sade detta, troligen inom sig beräknande den stora sannolikheten, att den stackars ynglingen, hvars hand han nu vänskapligt tryckte, ej gerna kunde undgå att blifva tillfångatagen eller dödad vid fullgörandet af det honom anförtrodda uppdraget. Till dessa hala ord lade han en liten börs med guldmynt, såsom en skänk från konungen för bestridandet af nödiga utgifter under vägen.
Några minuter före midnatt förfogade sig Quentin, enligt befallning, till andra borggården, och stannade vid Dauphinstornet, hvilket, som läsaren vet, för tillfället beboddes af grefvinnorna de Croye. Vid denna mötesplats fann han före sig de karlar och hästar, som voro utsedda att utgöra eskorten, jemte två med förnödenheter lastade mulåsnor och tre passgångare åt de båda grefvinnorna och deras kammarjungfru, samt för sig sjelf en ståtlig stridshäst, hvars stålbeklädda sadel glänste i det bleka månskenet. Ej ett ord till igenkännande vexlades å någondera sidan. Karlarne sutto i sina sadlar, som om de varit fastvuxna, och vid det matta månljuset såg Quentin med tillfredsställelse, att de alla voro beväpnade och hade långa lansar i händerna. De voro blott tre till antalet, men en af dem hviskade till Durward med en stark, gascognisk brytning, att vägvisaren skulle stöta till dem på andra sidan Tours.
Emellertid skymtade ljus fram och åter i tornfönstren, antydande brådskande tillrustningar bland dess invånare. Slutligen öppnades en liten port, som från tornets bottenvåning ledde utåt borggården, och tre fruntimmer utkommo derifrån, beledsagade af en man som var insvept i en kappa. De satte sig under tystnad upp på de passgångare, som stodo i beredskap för dem, medan deras ledsagare till fots visade dem vägen och gaf paroll och lösen åt alla de vakter, hvilka de efter hand tågade förbi. På detta sätt nådde de slutligen det yttersta af dessa fruktansvärda utanverk. Der stannade den fotgängare, som dittills tjenstgjort som deras vägvisare, och talade tyst och ifrigt med de båda främsta fruntimren.
»Må himmeln, sire», sade en röst, som tjusade Quentins öra, »välsigna er och förlåta er, äfven om era afsigter äro egennyttigare än era ord låta förstå! Jag kan
