200
»Se så, förhetsa er nu inte!» sade Petit-André. »Hade ni sagt hederligt folk, så hade det åtminstone legat en viss grad af sanning deri; men hvad min af ära beträffar, så är jag, ta mig tusan, dagligen i lika nära beröring med dem, som jag höll på att komma med er. Men frid vare med eder; jag vill visst inte tvinga mitt sällskap på någon. Jag hade tänkt bjuda på en flaska Auvergnât för att skölja ned allt groll, men det tycks som ni försmådde min höflighet. — Nå, var så trumpen ni behagar — jag grälar aldrig med mina kunder — mina luftspringare, mina muntra lindansare, mina små lekkamrater, som Jakob Slagtare kallar sina lam — med ett ord, alla sådana, hvilka som ers herrlighet hafva R. E. P skrifvet i pannan. Nej, låt dem göra åt mig hur de behaga, jag skall ändå alltid stå dem till tjenst, och ni skall få se, då ni härnäst kommer under Petit-Andrés händer, att han vet att förlåta en oförrätt.»
Vid dessa ord, som han beledsagade med en utmanande blinkning och detta smällande med tungan, hvarmed man pådrifver en trög häst, satte Petit-André öfver till andra sidan af vägen och lät ynglingen, så godt hans stolta skotska mage förmådde, smälta de stickord hvarmed han undfägnat honom. Quentin hade god lust att prygla upp honom med skaftet af sin lans, så länge det höll tillsammans, men han tyglade sin hetta, erinrande sig, att en träta med en sådan person aldrig kunde vara ärofull och att allt slags gräl vid närvarande tillfälle vore en pligtförgätenhet, som kunde medföra de vådligaste följder. Han nedsväljde derför sin harm öfver Petit-Andrés otidiga qvickheter och åtnöjde sig med att innerligen hoppas, att de ej nått hans hulda skydslings öron, enär dylika speglosor ej gerna kunde vara egnade att hos henne frambringa något gynnsamt intryck för den, som var utsatt för dem. Men han väcktes plötsligen ur dessa funderingar, genom de båda fruntimrens rop: »bakom er! Se bakom er! För Guds skull, rädda er och oss! Vi äro förföljda!»
Quentin såg sig genast om och varseblef två beväpnade män, som kommo ridandes efter dem med en sådan fart, att de snart måste upphinna dem. »Det kan vara andra än profossens folk, som göra sin rund i sko-
