gen», sade han. »Rid du och se efter, hvad det kan vara för ena», sade han till Petit-André.
Petit-André lydde, och rullande sig lustigt i sadeln, sedan han fullgjort den anbefalda rekognosceringen, svarade han: »dessa äro hvarken era eller mina kamrater, min vackra herre, ty jag tycker de hafva hjelmar, nedfälda visir och ringkragar. Fan anamma dessa ringkragar, af alla delar af en rustning äro de de retsammaste! Jag har fumlat en hel timme, innan jag kunnat få upp de tingestarna.»
»Mina nådiga damer», sade Durward, utan att gifva akt på Petit-André, »rid ni framåt; ej så fort att man kan tro er fly, men likväl fort nog att draga fördel af det hinder, jag strax skall lägga i vägen för dem som förfölja oss.»
Isabella såg på deras vägvisare och hviskade sedan några ord till sin tant, som derpå sade till Quentin: »vi trygga oss till er, herr bågskytt, och vilja förr underkasta oss alla de faror som kunna drabba oss i ert sällskap, än färdas vidare med denne man, hvars utseende ej tycks båda något godt.»
»Som ni behagar, mina damer», sade ynglingen. »De som komma efter oss äro blott två, och ehuru de, att döma efter deras vapen, äro riddare, så skola de, om de ha något ondt i sinnet, få erfara, huru en skotsk adelsman kan fullgöra sin pligt, då det gäller att försvara sådana som ni. Hvilken af er», tillade han, vändande sig till den öfriga eskorten, »vill blifva min kamrat och bryta en lans med de der kavaljererna?»
Två af karlarne visade uppenbarligen föga lust att eftersträfva denna utmärkelse, men den tredje, Bertrand Guyot, svor »att cap de diou, om de också voro riddare af kung Arthurs Runda Bord, så skulle han till Gascognes ära sätta deras tapperhet på prof.»
Medan han talade, hade de båda riddarne — ty lägre tycktes deras rang ej vara — hunnit fram till eftertruppen, der Quentin och den modige gascognarn nu stält sig. De ankommande voro fullständigt klädda i förträffliga rustningar af poleradt stål, men utan något slags valspråk, hvarpå de kunde igenkännas.
Då de nalkades, ropade den ene af dem till Quentin: