202
»Herr väpnare, gif rum — vi komma att befria er från ett värf, som är öfver er börd och rang. Ni gör klokast i att öfverlemna omsorgen om dessa damer åt oss, som äro lämpligare att uppvakta dem, isynnerhet som vi veta, att de hos er ej äro stort bättre än fångar.»
»Till svar på er begäran, min herre», svarade Durward, »får jag först och främst underrätta er, att jag fullgör den pligt, min nuvarande monark ålagt mig, och sedan, att, huru ovärdig jag än må vara, damerna likväl önska qvarblifva under mitt beskydd.»
»Hvad nu, slyngel!» utropade den ena af kämparne; »dristar du, en vandrande tiggare, göra motstånd mot väpnade riddare?»
»Visst gör jag motstånd, då jag motsätter mig ert otillbörliga och olagliga anfall», sade Quentin, »och om, hvilket jag ännu ej vet, det skulle finnas någon skilnad i rang oss emellan, så har ert ohöfviska beteende utplånat den. Drag ert svärd, eller, om ni vill begagna lansen, tag plats till anlopp!
Medan riddarne kastade om sina hästar och redo tillbaka på ett afstånd af hundrafemtio eller tvåhundra alnar, blickade Quentin på damerna, bugande sig djupt i sadeln, liksom för att utbedja sig deras välönskningar, och då de, såsom ett uppmuntrings-tecken, viftade till honom med sina näsdukar, hade de två angriparne redan nått det för deras anfall nödiga afståndet.
Uppmanande gascognarn att bete sig som en karl, satte Durward sin hist i rörelse, och de fyra ryttarne möttes i fullt språng midt på den rymd som i början åtskilt dem. Sammanstötningen var olycklig för den stackars gascognarn, ty hans motståndare, som måttat åt ansigtet, hvilket ej var skyddadt af något hjelmgaller, rände lansspetsen genom ögat in i hjernan på honom, så att han nedföll död af hästen.
Ehuru Quentin led af samma olägenhet, vek han likväl så skickligt undan i sadeln, att den fiendtliga lansen endast snuddade vid hans kind och gick fram öfver högra axeln, medan hans eget spjut träffade motståndaren rakt på bröstet och kastade honom till marken. Quentin sprang af hästen för att aftaga sin fallna fiende hjelmen, men då den andra riddaren, som ännu icke yttrat ett ord, såg sin
