Sida:Quentin Durward 1877.djvu/246

Den här sidan har korrekturlästs

204

kamrats öde, kastade han sig med ännu större skyndsamhet ur sadeln, stälde sig grensle öfver sin vän, som låg sanslös, och utropade: »i Guds och St. Martins namn, sitt upp, min vän, och laga dig bort med ditt qvinnokram! Ventre Saint Gris, de hafva tillstält olycka nog denna morgon.»

»Med er tillåtelse, herr riddare», sade Quentin som ej tyckte om den hotande ton, hvari detta råd gafs, »så vill jag först se, hvem jag har att göra med, och få veta hvem som skall ansvara för min kamrats död.»

»Det skall du aldrig lefva för att veta eller berätta svarade riddaren. »Gå i fred, min vän. Om vi voro narrar, som hindrade din färd, så ha vi sjelfva fått plikta värst derför, ty du har gjort mera ondt än som kan gäldas med ditt och hela din trupps lif. — Jaså, du vill nödvändigt så ha det!» — ty Quentin hade dragit sitt svärd och gick honom på lifvet: — »nå välan, så tag det då, och det med ränta!»

Med dessa ord tilldelade han skotten ett sådant hugg öfver hjelmen, som han intill detta ögonblick endast läst om i romaner, ehuru han vuxit upp i ett land der duktiga hugg ofta nog vankades. Det föll ned som en åskvigg, slog undan svärdet, hvarmed den unge krigaren gjort en parad för att skydda hufvudet, och klöf hans härdade stålhjelm ända intill håret, utan att likväl göra honom någon vidare skada. Döfvad af slaget, dignade Durward ned på knäet och befann sig ett ögonblick i riddarens våld, om denne velat förnya sitt hugg. Men vare sig att medömkan med Quentins ungdom, eller beundran för hans mod, eller en allmän kärlek för ärligt spel afhöll honom från att begagna sig af sin fördel, så hann Durward springa upp och anfalla sin motståndare med ifvern hos en, som beslutat att segra eller dö, och derjemte med den själsnärvaro, som fordras för att med största utsigt till framgång utkämpa en strid. Besluten att ej en gång till blottställa sig för ett så farligt hugg, begagnade han sig af den fördel, som större vighet och en mindre tung rustning skänkte honom, för att uttrötta sin motståndare, i det han från alla sidor angrep honom med en sådan snabbhet i sina rörelser, att riddaren i sin tunga rustning endast med yttersta möda kunde försvara sig.