Förgäfves ropade Quentins ädelmodige motståndare till honom, »att det numera ej fans någon orsak för handen till strid dem emellan, och att det skulle göra honom ondt att nödgas tillfoga honom någon skada». Durward, som endast lyssnade till en häftig åtrås ingifvelser att aftvå skymfen af sitt ögonblickliga nederlag, fortfor att med blixtens snabbhet angripa honom, än hotande honom med eggen, än med spetsen af sitt svärd, och derunder alltid hållande ett så vaksamt öga på hvarje rörelse af sin motståndare, hvars öfverlägsna styrka han erhållit ett så fruktansvärdt bevis på, att han alltid var beredd att springa bakåt eller åt sidan för att undvika huggen af hans väldiga vapen.
»Må f—n ta dig, din inbilska narr, som ej kan ge dig någon ro, förrän du fått hufvudet krossadt!» mumlade riddaren. Vid dessa ord ändrade han stridssätt, antog en ställning, liksom ärnade han blott gå försvarsvis till väga, och tycktes åtnöja sig med att parera de hugg Quentin oupphörligt måttade åt honom, inom sig besluten, att i samma ögonblick antingen andtrutenhet eller någon ovarsam rörelse å den unga skottens sida gåfve honom tillfälle dertill, göra slut på striden med ett enda hugg, och det är sannolikt, att denna fint skulle lyckats honom, om ej ödet annorlunda beslutat.
Tvekampen var ännu som lifligast, då en stor kavalleritrupp kom framspringandes, ropande: »håll i konungens namn!» Båda kämparne stego tillbaka, och Quentin såg med förvåning att hans befälhafvare, lord Crawford, stod i spetsen för den trupp som afbrutit deras strid. Till den hörde äfven Tristan l'Hermite jemte två eller tre af hans folk, så att de i allt som allt utgjorde omkring tjugu ryttare.
