FEMTONDE KAPITLET.
Vägvisaren.
Han var, så sad' han, född uti Egypten,
Härstammande från dessa hemska Mager,
Som, på den tid i Gosen Israel bodde,
Djerft förde krig mot det och dess profet,
Och Levi söner trotsade och mötte
Jehovah's underverk med falska konster,
Tills hämdens engel hvarje förstfödd slog,
Och dessa stolte vise lika bittert
Som olärd landtman gräto.
Anonym.
ord Crawfords och hans gardes ankomst gjorde
ett ögonblickligt slut på den strid vi i
föregående kapitlet beskrifvit, och riddaren
kastade genast af sin hjelm och gaf den gamla
lorden sitt svärd, sägande: »Crawford, jag ger mig. Men
kom närmare och låt mig hviska ett ord i ert öra — för
Guds skull, rädda hertigen af Orleans!»
»Huru? — Hvad? — Hertigen af Orleans!» utropade den skotska befälhafvaren. »I den ondes namn, hur har det burit till? Det skall för alltid förderfva honom hos kungen.»
»Gör ej några frågor», sade Dunois, ty det var ingen annan än han; »det var alltsammans mitt fel. Se han rör sig; jag kom hit för att snappa upp den här fröken och skaffa mig hustru och land, och se, hvad som blifvit följden! Håll tillbaka ert patrask — låt ingen se på honom!» Med dessa ord kastade han upp Orleans' visir och stänkte vatten från den närbelägna sjön i hans ansigte.
Durward stod emellertid som slagen af åskan, så snabt trängde alltjemt nya äfventyr sig inpå honom. Som han nu kunde finna af sin förste motståndares bleka drag,
