Sida:Quentin Durward 1877.djvu/256

Den här sidan har korrekturlästs

214

heten att pryda sin arm med den duk, som omslöt det sår, hvilket Dunois’ svärd tillfogat honom.

Emellertid fortsatte de sin färd, Quentin numera ridande bredvid damerna, i hvilkas sällskap han liksom genom en tyst öfverenskommelse tycktes blifvit upptagen. Han talade likväl icke mycket; ty han var uppfyld af det tysta medvetandet om sällhet, som skyr för att gifva ett alltför fritt lopp åt sina känslor. Grefvinnan Isabella talade ännu mindre, så att samtalet hufvudsakligen fördes af grefvinnan Hameline, som ej visade någon lust att låta det afstanna; ty, för att, som hon sade, inviga Quentin i ridderskapets grundsatser och plägseder, beskref hon för honom på det omständligaste torneringen vid Haflinghem, der hon utdelat priset bland segervinnarne.

Quentin, som, det gör mig ondt att tillstå det, var föga intresserad af beskrifningen på detta lysande skådespel, eller af de särskilda tyska och flandriska riddarnes vapensköldar, hvilka alla damen med obarmhertig noggrannhet afmålade, började blifva litet orolig öfver, att han kunde hafva ridit förbi det ställe, der han skulle råka vägvisaren, hvilket, om det verkligen inträffat, skulle varit ett ganska allvarsamt missöde, som kunde haft de ledsammaste följder.

Medan han tvekade om, huruvida det icke skulle vara bäst, att han skickade tillbaka en af sitt folk, för att se, om hans fruktan vore grundad, hörde han ljudet af ett horn, och då han blickade åt det håll hvarifrån ljudet kom, varseblef han en ryttare, som i fullt språng nalkades dem. Djurets litenhet, raggighet och vilda, otämda tillstånd erinrade Quentin om hans eget hemlands hästraçe, ehuru denna var finare bygd och, med samma utseende af härdighet, snabbare i sina rörelser. I synnerhet var hufvudet, som hos den skotska ponyn ofta är groft och tungt, hos denna ovanligt litet och vackert ansatt vid djurets hals, med fina käkar, stora glänsande ögon och utspända näsborrar.

Ryttaren hade ett ännu ovanligare utseende än hästen hvarpå han red, ehuru denna var ofantligt olika de franska hästarne. Han styrde sin häst med mycken skicklighet och satt med fötterna i breda stigbyglar, liknande skopor, och med så korta stigbygels-remmar, att hans knän