XXII
sköld, nu till hälften undanskymd af mossa och rajgräs, de utskjutande qvistarne från några oansade träd till förtigandes, »Madelon var min hustrus guddotter och uppfostrades till kammarjungfru åt min dotter».
Denna i förbigående gifna vink, att han var enkling och barnlös, ökade min aktning för den olycklige ädlingen, hos hvilken allt, som egde något det ringaste samband med hans närvarande ställning, otvifvelaktigt gaf näring åt sorgliga betraktelser. Efter en stunds tystnad fortfor han med något gladare ton: »min stackars La Jeunesse — i förbigående sagdt är han tio år äldre än jag — (markisen var något öfver sextio) skall säkert roa er; han påminner mig alltid om en aktör i le Roman Comique, som spelade en hel pjes ensam. Han vill nödvändigt i sin person förena befattningen af hofmästare, kock, kammartjenare och en hel rad af lakejer. Ibland erinrar han mig om en person i Bruden af Lammermoor[1], hvilken ni väl läst, då det är ett arbete af en af edra gens de lettres, qu'on appelle, je crois, le Chevalier Scott»[2].
»Ni menar förmodligen sir Walter?»
»Ja, ja, just han», svarade markisen; »jag glömmer alltid bort namn, som börja avec cette lettre impossible».
Vi kommo nu ifrån smärtsammare hogkomster, ty jag hade att i två fall tillrättavisa min franske vin. I det första hade jag svårt att få honom att ta reson, ty ehuru markisen ej älskade engelskan, ville han likväl, derför att han tre månader vistats i London, ge sig min af att förstå de mest invecklade svårigheterna i vårt språk och vädjade till alla ordböcker, ifrån de äldsta ända till de nyaste, att brud måste vara liktydigt med häst-tygel. Ja, han gick i detta fall så långt i skepticism, att, då jag dristade påstå, att i hela berättelsen ej förekom ett ord om någon hästtygel, han med det största lugn i verlden sköt skulden till denna motsägelse på den olycklige författaren. Jag var derefter nog uppriktig att under-
